"Vi skakade hand och sade godnatt. Jag hade mest troligt åkt med dem också, om jag inte hade bestämt mig för att åka med syrran", säger Teodor Alstergren.
Kompisgänget sitter i bagarstugan i Brändön. De har samlats här flera gånger i veckan sedan huset byggdes upp på platsen för några år sedan. Det doftar tjära från de gamla timmerväggarna, som har flyttats hit och byggts upp på nytt. Nu sitter sju unga män, bästa vänner och dricker läsk och kaffe ur pappersmuggar. Rösterna är dämpade, ögonen allvarsamma.
De senaste dagarna har varit de svåraste i deras liv. Tre kamrater finns inte mer. En fjärde vårdas på sjukhus, med allvarliga skador.
– Det känns fördjävligt, overkligt, säger Teodor Alstergren.
– Det känns väldigt tomt inombords nu, när vi vet att de inte kommer tillbaka. Det gör ont, man är så ledsen. Det var en chock när vi fick reda på vad som hade hänt, jag kunde inte tro att det var sant, säger Wilmer Nilsson.
– Det är först nu man har börjat förstå, säger Gustav Sundbom.
Tre vänner miste livet och en vårdas på sjukhus med allvarliga skador. "Det känns lättare när vi har varandra, att ingen behöver vara ensam". Från vänster längst bak Hjalmar Östlin, Teodor Alstergren, Charlie Lövgren och Wilmer Nilsson. Längst fram Gustav Sundbom, Samuel Gustafsson och Viktor Forsberg.
Kompisgänget håller ihop. Stöttar varandra, pratar om det ofattbara. Minns och sörjer. Fyller i varandras meningar. Skrattar ibland vid något roligt minne. De tre omkomna var fantastiska grabbar, riktiga kompisar.
Flera i gänget har hållit ihop sedan förskoleåldern, eller "nästan sedan vi var bebisar" som Viktor Forsberg säger.
Viktor Forsberg, 17 och Wilmer Nilsson, 18, saknar sina vänner som omkom i den tragiska olyckan i Brändön. "Det vi ska göra nu är att minnas och hedra dem", säger Viktor Forsberg. Längst ut till vänster i bild Charlie Lövgren.
– De hade verkligen hjärtat på rätt plats, alla tre. De var sina egna personligheter. De bar oss på sina axlar, säger Viktor Forsberg.
– De hade alla så lätt till skratt och de fick oss andra att skratta. De gjorde oss andra bättre, säger Gustav Sundbom.
Gustav Sundbom blev bästa kompis med en av de nu omkomna killarna när de gick i högstadiet. "Vi umgicks fem dagar i veckan", säger han.
Han berättar hur han blev bästa kompis med en av de omkomna i åttonde klass. Hur de har varit oskiljaktiga sedan dess.
– Vi umgicks minst fem dagar i veckan.
Bagarstugan i Brändön var den självklara mötesplatsen. Öppen för alla, men en given plats för ungdomarna i trakten och deras vänner.
– Vi sade alltid till varandra att vi ses i bagarstugan, säger Viktor Forsberg.
På söndagsmorgonen vaknade han av att hans föräldrar knackade på dörren till hans rum.
Viktor Forsberg, till vänster och Wilmer Nilsson förlorade tre av sina bästa vänner i trafikolyckan under natten mot söndagen.
– Då hade Nils pappa ringt och berättat att det hade skett en olycka, att de var döda. Jag var hemma på lördagskvällen och såg att de åkte ut. Jag visste ju att Samuel och Teo var med Nils och där på morgonen försökte jag i panik få reda på om de också hade varit med.
Teodor Alstergren säger att det lika gärna hade kunnat vara han som åkte med i bilen.
– Vi hängde med Nils fram till midnatt, vi körde runt, hade kul. Det var en helt vanlig kväll, bara. När vi kom till Brändön ringde jag till min syster och bad henne komma och hämta mig.
Han bor i grannbyn Örarna. Systern kom och även Nils åkte med dem en sväng.
– Vi körde runt lite i byn. Sedan ville Nils bli avsläppt vid hamnen. Vi skakade hand, sade godnatt. Jag hade mest troligt åkt med de andra också, om jag inte hade bestämt mig för att ringa efter syrran.
Bagarstugan har varit ungdomarnas tillhåll sedan den byggdes. Nu hittar de stöd hos varandra i sorgen. Till vänster i bild syns Charlie Lövgren, Viktor Forsberg och Wilmer Nilsson. Från vänster under fönstret sitter Hjalmar Östlin, Gustav Sundbom och Teodor Alstergren.
Gemenskapen i kompisgänget har alltid varit stark. Nu minns de tillbaka till sommarkvällar på fotbollsplanen, med två vänner som var riktiga vinnarskallar och en tredje som bara skrattade och ryckte på axlarna.
– Det kunde bli ett jävla liv nere på planen, alltså, säger Charlie Lövgren och ler.
"Vi har känt varandra sedan barnsben", säger Charlie Lövgren om de tre vännerna som dog i bilolyckan.
Teodor Alstergren skakar på huvudet och skrattar till. Han berättar om Nils, beskriver honom som "den smartaste i gänget". Han som valde juridik och ekonomi på gymnasiet. Han som var lugnet själv.
– En gång var vi ute och tältade på Lappön, det var en jättefin dag. Sedan under natten blåste det upp till storm. Jag och Charlie märkte det inte ens, vi låg och sov. Men Nils hade varit uppe på natten och gått ut ur tältet. Då såg han att båten hade sjunkit. Men han gick bara och lade sig igen och tänkte att det där problemet löser vi i morgon. Det var så himla typiskt honom, aldrig någon stress.
Ljusen på olycksplatsen alldeles efter bron i Brändön är många. På flera av dem står personliga hälsningar till de tre ungdomarna som dog i olyckan.
De andra två beskrivs av vännerna som riktiga ingenjörer, duktiga på att fixa i stort sett allt. Händiga "något djävulskt". Den ena av dem fick övertalas att köpa en studentmössa. Pengarna hade han nog hellre lagt på en reservdel till bilen.
– Jag övertalade honom att beställa en mössa på fredagen precis innan helgen. Nu blir det en studentmössa över, säger Viktor Forsberg, men rättar sig strax.
– Det blir ju tre.
De betydde så mycket för många människor.
Viktor Forsberg och Wilmer Nilsson
En gemensam resa var redan planerad efter skolavslutningen. Kompisgänget gick olika utbildningar, men det var självklart att de skulle resa tillsammans. Nu vet de inte hur det blir, det är en dag i taget. Inget blir någonsin detsamma.
– Det är tur att vi har varandra nu, att vi kan träffas och sörja tillsammans. Att ingen av oss är ensam, säger Samuel Gustafsson.
Samuel Gustafsson säger att det är tur att vännerna har en stark gemenskap och kan prata med varandra om det som har hänt.
I skolan orkar de inte vara än. Wilmer Nilsson åkte dit en stund på måndagen och besökte ett av minnesrummen.
– Jag åkte för att prata och träffa folk, jag orkade inte vara hemma.
"Fördjävligt, overkligt", är några av orden som kompisgänget använder för att beskriva känslorna några dagar efter olyckan.
Han och Gustav Sundbom brukade träna på gymmet tillsammans med en av de omkomna. De badade bastu efteråt och turades om att fixa kvällsfika hemma hos varandra.
Fantastiska grabbar som gjorde stort intryck på alla. Alla tre hade nära till skratt, berättar kompisgänget. "Vi har så många fina minnen av dem". Från vänster Wilmer Nilsson, Samuel Gustafsson, Gustav Sundbom och Teodor Alstergren.
– Det är klart, det går inte att jämföra med hur det känns att förlora sina barn. Men alla häromkring har förlorat någon. De här killarna hade en plats i hjärtat hos alla på något sätt, säger Gustav Sundbom.
– De har lämnat ett stort tomrum efter sig, som aldrig går att fylla, säger Hjalmar Östlin, som kom in i kompisgänget för några år sedan.
Hjalmar Östlin, Gustav Sundbom och Teodor Alstergren i bagarstugan i Brändön några dagar efter olyckan som kostade deras vänner livet.
En blek oktobersol lyser ned på bagarstugan. Någon konstaterar att de inte längre är tillräckligt många för att få ihop två lag till spontanmatcherna på fotbollsplanen. De minns tillbaka på dagar med skärgårdsturer och dykning från klippor och det hårda arbetet med att klämma löjrom. Skoterturer och grillning, kortspel och hockeymatcher, som de såg tillsammans.
Bagarstugan i Brändön är favorittillhållet för ungdomarna i trakten och deras vänner. Kompisgänget brukar hänga här och spela kort eller titta på hockey.
Kompisgänget lägger armarna om varandra när de ska fotograferas. Till våren tar de studenten, utan tre av sina bästa vänner.
– Vi ska rista in deras namn här i bagarstugan och göra studentplakat till dem också. De ska alltid vara med oss, säger Teodor Alstergren.
De har fortfarande svårt att förstå vad som hänt, att de tre vännerna inte finns bland dem längre. Från vänster Viktor Forsberg, Vilmer Nilsson, Samuel Gustafsson och Teodor Alstergren.
