Bertil Malmström, Ingrid Olofsson, Carina Andersson med sin pappa Tage Andersson berättar om livet på äldreboendet.
På ett av Kiruna kommuns två största äldreboenden möts vi av Carina Andersson som är dotter till 84-årige Tage Andersson. Det är till hans rum vi går och där finns flera av de andra boende på plats.
Ingrid Olofsson, 86, är närmsta granne till Tage och de är förlovade.
– Jag och Tage har tryggheten i varandra. Jag skulle inte vilja bo någon annanstans än här och jag vill inte bo helt själv. Jag är en social person och har varit det i hela mitt yrkesliv, säger Ingrid Olofsson.
Ingrid jobbade i 40 år som speciallärare innan hon pensionerades, Tage Andersson har arbetat som mekaniker i LKAB:s gruvor och de två andra herrarna som sitter till bords har även de långa yrkesliv bakom sig.
Gunnar Korvi, 85, började sin bana som järnvägsarbetare redan som 17-åring.
– Jag fick dispens för att kunna börja jobba så tidigt. Sedan har jag jobbat med järnväg hela mitt liv, säger han.
Bertil Malmström titulerade sig metallare inom industrin då han ännu jobbade. Idag är han 90 år och bor på äldreboendet i eget rum, precis som de andra.
Vi träffas för att de ska få ge sin bild av vardagen i sina hem på äldreboendet. Varje person har ett eget rum med personliga föremål. En del bor många år här, andra avlider kort inpå att de flyttat in. Det som är gemensamt för alla är att man behöver hjälp och omvårdnad, även vård.
Det här är sista hemmet innan man går ur tiden.
Tage Anderssons rum med toalett är uppskattningsvis 25-30 kvadratmeter stort. Han har 7 417 kronor i månaden i hyra för rummet. Tage har helkost, alltså alla måltider över dygnet serverade. För det betalar han 4 713 kronor i månaden. För sin omvårdnad betalar Tage 2 574 kronor. Totalt kostar alltså Tages boende 14 704 kronor i månaden.
Han for fram med rotborsten från topp till tå i duschen och vi bråkade
Tage Andersson, 84 år
Men pensionen räcker inte till och Tage betalar max 9 500 kronor i månaden för kost, logi och omvårdnad. Omvårdnadsdelen är inkomstreglerad och för delar av hyran och kost får han bidrag, som bostadstillägg och äldrestöd. Han har reducerad hyra på grund av att han fick flytta från ett nedlagt äldreboende som rivs i gamla centrum.
Utöver de fasta avgifterna får Tage Andersson själv stå för inköp av personliga hygienartiklar, tvättmedel och toalettpapper. Lakan och handdukar får han använda gratis.
– De betalar mycket för att bo här. Nästan hela pensionen går åt för dem, säger Carina Andersson som är Tages dotter och sveper med handen runt bordet.
Carina Andersson med sin pappa Tage Andersson som bor på boendet sedan tre år tillbaka.
För en tid sedan berättade NSD om visselblåsaren Ola Lundberg som gick ut offentligt och berättade om sina sju veckors arbete på en avdelning vid ett annat av kommunens äldreboenden. Han använde ord som vanvård när han gav sin bild av arbetsplatsen och hur delar av personalen inte använde sin fulla arbetstid till de gamla, utan ofta satt med mobiltelefoner istället.
De fyra åldringarna och ett par anhöriga som sitter vid Tages bord bekräftar att mobiltelefonerna är ett problem även här. Gunnar Korvi, som är rullstolsburen, blir känslosam när han ger sin bild av omvårdnaden på äldreboendet.
– Det fungerar dåligt här. Man får vänta så länge när man larmar för man vill på toaletten. De säger att det är personalbrist men det tror jag inte alltid att det är.
– På morgonen får man ligga kvar i sängen och vänta jäkligt länge på att kunna kliva upp och få hjälp med att göra sig i ordning, säger Tage Andersson, som liksom flera av de andra kan jämföra med det nedlagda äldreboendet där de bodde tidigare.
– På Fjällgården tyckte jag att det fungerade bra. Vi hade varm mat och var ut och promenerade. Den varma maten var det bästa, säger Tage.
Får ni inte varm mat här?
– Nej, det är kall mat som serveras. Jag har väldigt svårt för att äta kall mat. När man säger till så rycker de bara på axlarna, säger Tage Andersson och syftar på personalen.
Bertil Malmström, Ingrid Olofsson, Carina Andersson med sin pappa Tage Andersson.
Det finns också andra problem kring matsituationen som är upprörande för dem.
– Vi får inte äta färdigt. De rycker tallrikarna från oss innan vi ätit klart, säger Tage Andersson. De andra håller med och Ingrid Olofsson lägger till:
– Men jag drar tillbaka tallriken när de ska ta den från mig. Det är inte acceptabelt, säger hon.
Det handlar inte om att det finns något inbokat direkt efter maten, någon aktivitet eller annat som kan skapa tidspress enligt brukarna.
– De vill att vi ska bli klara med maten så de kan stirra i sina mobiler igen, säger Bertil Malmström.
Det här är rena förvaringen
Bertil Malmström, 90 år
De fyra äldre har varit skattebetalare i mer än 160 år tillsammans och blivit sina yrken trogna. Deras anhöriga tycker att de förtjänar en guldkant på ålderns höst.
Ingrid upplever att boendesituationen ändå fungerar eftersom hon säger ifrån. Hon betonar att hon kan bli rejält arg emellanåt och accepterar inte vissa delar i omsorgen. Men Ingrid har också stort stöd av sin fästman och granne Tage.
– Jag har inga barn så var ska jag ta vägen annars. Tage hjälper mig och vi har varandra, säger hon.
Jag säger ifrån ordentligt när män ska tvätta mig. Jag vägrar
Ingrid, 86 år
Bertil Malmström är väldigt negativ till omsorgen som ges vid avdelningen överlag. Matfrågan är central för honom.
– Jag trivs inte alls. Jag har inte trivts under hela tiden. Det här är rena förvaringen.
Vad är det i din vardag som du inte trivs med?
– Det är samma mat hela tiden. Jag är så less på maten.
Gunnar Korvi fyller i att det är många med utländsk bakgrund som har svårt med språket och han finner det svårt att kommunicera med delar av personalen.
– De rycker bara på axlarna om jag vill säga något.
Hur är känslan att bo här under de förutsättningarna?
– Jag har velat duscha två gånger i veckan men har bara fått duscha en gång. Jag har sagt det åt chefen flera gånger, men det har inte hjälpt. De har inte personal till det. Sonen var och pratade med dem. Då löste det sig. De lyssnar inte på oss som bor här.
Det finns flera exempel kring hygienomsorgen som de vill ta upp. Tage Andersson beskriver en situation då han skulle duschas med hjälp av en tillfällig personal.
– Han tog fram en rotborste och skulle tvaga mig med den. Först borstade han huvudet med rotborsten och sedan ner över ansiktet och vidare. Han for fram med rotborsten från topp till tå. Jag blev arg och ropade högt. Vi bråkade i duschen och dörren till mitt rum var öppen så min kontaktperson, som jag tycker gör sitt jobb, kom in och frågade vad i all världen som pågick. Då förklarade hon för honom hur man ska göra i duschen, säger han.
De rycker på axlarna när jag vill säga någonting
Gunnar Korvi
85 år
Gunnar Korvi har upplevt en liknande situation i somras.
– De duschade mig i kallvatten och lyssnade inte på vad jag sa. De kunde inte vrida på kranen. Det är enkla saker som man behöver göra för att reglera varmt och kallt, säger Gunnar och börjar gråta när han berättar om situationen som han upplevde som förnedrande.
Gunnar berättar vidare om en ur personalen som tog fram en rotborste när han bad om tandborsten.
– De kan inte skilja på en rotborste och en tandborste. När jag bad om tandborsten för att borsta tänderna så kommer han med rotborsten och sträcker den framför mig.
Ingrid Olofsson vägrar att låta män sköta hennes intimhygien. Men det verkar inte ha noterats bland personalen, för återkommande får hon ryta ifrån.
– Jag säger till ordentligt. Jag vill inte ha någon man som tvättar mig. Det går jag inte med på helt enkelt. Jag höjer rösten och vet att jag låter arg. Men det spelar ingen roll, jag vägrar bara. Han får bara inte duscha mig, säger hon.
Det finns många historier samlade vid bordet. De ger en bild av en avdelning där brukarna, som kommunen kallar människorna som bor där, känner sig utsatta och utlämnade till den personal som finns för stunden.
Samtidigt betonar de att de inte kan ta vägen någon annanstans och måste acceptera det som sker.
Alla vill också hylla dem som de kallar för ordinarie personal, de som varit med ett tag, har kunskaper och är engagerade, samt har språkkunskaper. De vittnar om att inte bli förstådda och de förstår inte själva.
Alla har varsitt armband med larm på handleden. Det är där de trycker för att få personalens uppmärksamhet eller hjälp. Larmsignalen går ut i de utrymmen där personalen vistas. Det kan vara allt ifrån att få hjälp med uppstigning ur sängen på morgonen till hjälp med tappade saker på rummet eller toalettbesök och dusch. Men larmet ska också fungera som en livlina, om man behöver hjälp på grund av olycka eller om man insjuknar. De gamla säger att det är stor skillnad på hur länge man får vänta innan man blir hörd, från minuter till timmar.
Tage Andersson berättar att han har fått göra personalens jobb en del nätter när tillfällig personal jobbat. Något han blivit frustrerad och arg över. Han berättar om en natt för inte så länge sedan.
– De väcker mig när min granne är vaken om nätterna. Det är aldrig ordinarie personal som gör det och jag har svårt att sova beroende på vem som jobbar. Om det är våra ordinarie så vet jag att de tar hand om situationerna själva men annars blir jag väckt och en natt så väckte dem mig och jag fick se till att få henne lugn.
Tage fick sitta och lugna sin vän i två timmar.
– Sedan gick jag för att kontrollera vad de gjorde och då låg den ene och sov i allrummet och den andra såg jag inte till. Det finns ingen vilja att jobba med oss gamlingar för en del, ingen gnista. Ska vi gamlingar sköta gamlingar?
Dottern Carina berättar att Tage är mycket trött och tagen efter de nätterna, allmänt ur gängorna. Tage blir sliten.
– När man vet vem som jobbar natten och det är de som inte gör sitt jobb så har jag svårt att sova. Jag ligger vaken och väntar på att kanske de kommer och väcker mig. När de som är duktiga jobbar så vet jag att jag kan sova lugnt. Idag höll jag faktiskt på att försova mig, säger han med ett leende.
Bertil Malmström, Ingrid Olofsson, Carina Andersson med sin pappa Tage Andersson.
Varje brukare har en kontaktperson, en i personalen som ser till att ombesörja frågor för enskilda. De ska ha koll på vad brukaren behöver och kontrollera så allt fungerar.
– Jag har en väldigt fin kontaktperson så jag är nöjd. Men Ingrids kontaktperson vet vi inte vem det är. Jag har frågat flera gånger men ingen vet att svara, säger Tage Andersson.
– Jag vet inte vem min kontaktperson är heller. Har ingen aning alls, säger Bertil Malmström.
– För mig fungerar inte blöjbeställningarna. Det tar slut och man har inte beställt fler. Inte ska blöjor ta slut. Det är normala grejer på äldreboendet. Cheferna borde kontrollera lite bättre vem de anställer, säger Gunnar Korvi.
Tage Andersson blir upprörd när vi talar om engagemanget från delar av personalen.
– Det som irriterar mig mest är att de inte svarar på larm och sedan det där när de går här. De drar benen efter sig, har ingen geist eller intresse. Det är sådant som jag reagerar mycket på. Man måste visa åtminstone lite gnista.
På väg ut från äldreboendet stöter vi på en ur personalen som är på väg mellan rummen i korridoren, en som de äldre beskriver som ambitiös och duktig. Hen vill dock inte ställa upp på bild eller med sitt namn. Många som jobbar inom äldreomsorgen i Kiruna kommun har tagit illa vid sig av den negativa uppmärksamheten. Hen har jobbat länge inom äldreomsorgen och medger att jobbet är mer stressigt nu än tidigare.
– Det är stressigt och man hinner inte allt man vill göra. Det kan också bli fel vård ibland när man får stressa så mycket, säger hen.
Här svarar socialchefen i Kiruna kommun på kritiken mot äldreomsorgen.
