Davids son Simon på vandringen upp mot Kebnekaise.
Det är drygt två veckor sedan David Wulcan, 41, och hans 20-årige son Simon skulle bestiga Sveriges högsta plats:
Kebnekaise.
Han berättar att han är en van fjällvandrare som vid flera tillfällen vandrat i fjällen i både Värmland och Härjedalen. I sin bostad strax söder om Göteborg hade han under ett års tid ritat upp planerna för resan mot Kebnekaise.
– Jag har alltid velat testa något annorlunda och då blev det Kebnekaise. Jag har planerat genom att jag har köpt lättare utrustning men också läst på hur terrängen är där uppe, berättar David Wulcan.
Han och sonen tältade vid Kebnekaise fjällstation natten innan äventyret och begav sig ut på morgonen.
– Tanken var att vi skulle stanna en dryg vecka och vandra runt i området, men vi bestämde att vi startade med att bestiga Kebnekaise. Vi startade 07:45 och allt gick bra till en början, säger David Wulcan.
Utan alla fantastiska människor hade jag inte levt i dag
David Wulcan
Han beskriver sig som vältränad och med bra kondition. Men mot slutet av vandringen, med ungefär 45 minuters vandring kvar till toppen, började David att må allt sämre.
– Jag fick som ett hugg i bröstkorgen, ungefär som ett boxarslag, säger han och fortsätter:
– Sedan blev jag kall, men jag trodde då att jag bara inbillade mig.
Efter att ha vilat en stund fortsatte vandringen, men David Wulcan kände hur hjärtat slog hårt.
Vandringen på västra leden mellan Kebnekaise fjällstation och toppen är totalt 18 kilometer lång och man avverkar 2 000 höjdmetrar.
När tredje hugget i bröstkorgen inträffade hade de passerat den gamla toppstugan som ligger på 1880 meters höjd – men där slutade resan.
– Hjärncellerna stämplade ut, jag hade ingen vettig tanke i skallen. Jag var helt tom, som en zombie.
Nu satte de sig ner för att vila igen, det var ju inte långt kvar till slutmålet. Bara några hundra meter. Men hjärtat fortsatte att rusa.
– Hjärtat slog både hårt och fort. Då tog sonen beslutet att avbryta vandringen, berättar David Wulcan.
Det var då som hjältarna klev in. Han berättade att han träffade på en finländare som trodde att David hade lågt blodsocker och tillsammans satt de och åt lite.
– Det var jättekonstigt för min pulsklocka visade 140 hjärtslag som mest under resan. Plötsligt visade den bara 70 slag. Finländaren såg att venerna på halsen var stora. Då började vi ringa efter hjälp.
Ambulanshelikoptern flög David Wulcan till Gällivare sjukhus där han fick stanna i två dagar.
Under tiden de väntade på helikoptern passerade två andra vandrare som visade sig jobba som narkossköterskor på Kiruna lasarett. De tillhör numera kategorin "Davids hjältar".
– De två, eller möjligtvis var de tre personer, från Kiruna lasarett och mannen från Finland vill jag tacka speciellt. Jag var rejält omtöcknad vid tillfället men jag känner så här i efterhand att jag vill tacka dem.
Efter drygt två timmar kom fjällräddare i en helikopter och även ambulanshelikoptern anslöt. Det var sjukvårdarna som valde att plocka med honom till sist.
David Wulcan och hans son fick trots allt se underbara vyer under vandringen till Kebnekaise, som tyvärr fick ett dramatiskt slut .
Tanken var att David Wulcan skulle flygas till sjukvården i Kiruna men efter att ett EKG visat att han hade en puls på 220 slag i minuten blev det Gällivare sjukhus istället. Där fick han stanna i två dygn medan sonen packade ihop all utrustning, innan han fick möta sin pappa i Gällivare.
Nu är David Wulcan under utredning för att ta redan på vad det egentligen var som hände där på berget. På frågan om han nu har slutat drömma om att bestiga Sveriges högsta berg säger han:
– Nää, inte alls. Men först vill jag ha svar från sjukvården på hur jag egentligen mår.
