Tunga regnmoln tornade upp sig över Torneträsk och hotade att göra filmvisningen till en blöt tillställning. Men till allas glädje, föll det endast några få regndroppar.
När helikoptern lyfter från Torneträsk hamn och stiger över sjöns mörka vatten, ser vi den slingrande vägen som sträcker ut sig längs andra sidan sjön, som en uråldrig stig genom ett land där civilisationen tar slut.
Torneträsk, denna djupa, nästan mytiska sjö, sträcker ut sig under oss som en sista utpost innan vildmarken tar vid. Molnen hänger tunga och hotfulla, men trots deras närvaro faller endast några få regnstänk.
Det är sensommar här uppe, nästan höst, och naturen börjar sakta men säkert förbereda sig för vintern. Under oss breder Torneträsk ut sig, sjön som kan vara spegelblank ena dagen och piskad av hårda vindar den andra. Just idag krusar små vågor ytan, ett blekt minne från gårdagens oväder som tvingade vågorna att gå höga.
Torneträsk, en två mil väg ute i ingenstans förbinder fem små byar. Vägen är inte ansluten till det allmänna vägnätet.
Vårt mål är Kattuvuoma, Jostu på samiska, en av de fem byar som knyts samman av den unika grusvägen. Den här vägen förbinder inte bara hus och människor, utan också generationer. Idag är det en särskild händelse som samlat folk från när och fjärran – en filmvisning av dokumentären "Vägen till ingenstans" under öppen himmel. När vi kliver ur helikoptern möts vi av Johan Palmgren, filmaren som under tre år följt livet längs denna väg.
Under de tre åren i byarna längs vägen har Johan Palmgren fått nya vänner. "Jag upplever inte schablonen av norrlänningar som tystlåtna och svåra att komma in på livet. Jag tycker det pratas på väldigt glatt här uppe", säger han.
Under tre års tid följde dokumentärfilmaren Johan Palmgren de boende längs vägen. "Jag började 2020, mitt under pandemin, och utan att känna någon här. Det var en spännande och trevande början", berättar Johan Palmgren.
– Jag har fått väldigt fina vänner här uppe. De har låtit oss bo hos sig och vi har fått följa med på konstiga utflykter. Vi har varit på renskiljningar och på jakt efter skotrar som gått genom isen. Det är väldigt speciellt att bli inbjuden så där och få följa med, säger Johan Palmgren med ett varmt leende.
Johan Palmgren hälsar Håkan Naartijärvi välkommen med ett glas bubbel.
Vi går tillsammans över den mjuka marken mot Sven-Erik Stöckels gård, där förberedelserna för filmvisningen redan är i full gång. Ett tält har rests på gården, och byborna börjar samlas. De kommer från de andra byarna längs vägen, från Laimoluokta, Lahtteluokta, Korttolahti och Salmi.
Jonas Rudström fångar dagen med sin kamera."Jag har varit här nästan lika mycket som Johan under de här åren, men ibland har det krockat med andra jobb tyvärr", säger han.
Förväntan ligger i luften. Den lilla byn, vanligtvis stilla och tyst, fylls nu av röster och skratt. Det är som om vägen själv har väckt byn till liv, om än bara för ett ögonblick.
Sven-Erik Stöckel hade hoppats på att Kirunas kommunalråd Mats Taaveniku skulle komma. "Han är ju bjuden, men jag vet inte om han kommer. Han är väl rädd. Och ändå har han ju en fru här ifrån grannbyn.".
Sven-Erik själv står vid kanten av tältet, hans blick vänd mot fjällen bortom Torneträsk. Det var på den här gården han föddes och tillbringade de sju första åren av sitt liv.
– Det var jättebra att växa upp här. Vi hade bra föräldrar. Och farfar och farmor, de var jättefina människor, säger han.
Marianne Stöckel, Sven-Erik Stöckel, Ann-Kristin Olofsson och Elisabeth Olofsson poserar framför det gula huset i Kattuvuoma. Sven-Erik Stöckel var kusin med Ann-Kristin och Elisabeths pappa. "Men vår pappas mamma dog när han var barn och därefter fick han fosterföräldrar och därför har jag och min syster aldrig varit här tidigare, säger Elisabeth Olofsson.
En avskild idyll – den lilla stugan vid Torneträsks strand står som en tyst vittne till årens gång i Kattuvuoma.
Det gamla huset på Sven-Erik Stöckels gård fungerade förr bland annat som traktens telefonväxel. "Och bibliotek och apotek också. Så det fanns liksom allt här i byn", berättar Marianne Stöckel.
Vägen till ingenstans, Kattuvuoma, Torneträsk. Filmpremiär, dokumentär.
På andra sidan vägen om Sven-Erik Stöckels hus står den gamla skolan, som lades ner i slutet av 1920-talet. "Vi brukar skoja om att det är den skola i Sverige som har producerat flest vd:ar i förhållande till elevunderlaget", säger Ove Niia och skrattar.
Sven-Erik Stöckels föräldrahem i byn Kattuvuoma på Torneträsks norra sida. I huset har generationer av Stöckel-familjen samlats.
En avskild idyll – den lilla stugan vid Torneträsks strand står som en tyst vittne till årens gång i Kattuvuoma.
Vid första anblick kan vägen som slingrar sig genom skogarna och förbi de gamla gårdarna verka som vilken grusväg som helst. Men denna två mil långa väg är unik i sitt slag. Den är inte ansluten till det allmänna vägnätet och förbinder fem byar med varandra, men inte med världen utanför. För de som bor här, eller har kvar sina rötter i området, är vägen en påminnelse om en annan tid, en annan värld.
Genom årens lopp har människor längs vägen kämpat för att den ska bli en del av resten av landet. Sven-Erik Stöckel är en av dem som kämpat hårdast. Han var med och byggde vägen på 1950-talet.
– Den här vägen är rena himmelriket. Jag har kämpat för att få den klar, men man hinner nog dö flera gånger innan det ens blir påbörjat. Folk söderut vill inte ha någon väg hit, säger Sven-Erik med en suck.
Den smala grusvägen slingrar sig genom landskapet och leder till byar där historien lever kvar i varje sten och byggnad.
För att hålla vägen i skick krävs ständigt underhåll, och en gemensam vägförening ser till att detta sker. Med några års mellanrum genomför Trafikverket inspektioner av vägen och bidrar med statliga driftsbidrag för att säkerställa att den förblir farbar. Men trots dessa insatser förblir vägen avskild, som en symbol för där civilisationen tar slut.
Gamla fotografier hängande på en timmervägg på gården påminner om de människor som en gång levde och verkade i dessa avlägsna trakter.
En grupp barn leker tillsammans med sin hund utanför en av de gamla gårdarna. Fotografierna ger en inblick i det dagliga livet i byarna längs Torneträsk för över hundra år sedan.
Ove Niia, vars pappa växte upp bara ett stenkast från Sven-Erik Stöckels gård, uttrycker den starka känslan av tillhörighet som många här känner. Trots de utmaningar som vägen medför – inte minst att den inte är ansluten till det allmänna vägnätet – finns också en stark känsla av frihet och avskildhet som de boende häromkring skattar högt.
För att få över bilar till byarna får man vänta till vintern då Torneträsk fryser till is. Ove Niias har haft sin bil i många år. "Värdet på bilen steg nog med flera hundra procent när jag köpte ett nytt bilbatteri i somras", säger han och skrattar.
– Nackdelen med att vägen inte är ansluten till ordinarie vägnät är att det är svårare att ta sig hit. Fördelen är att det är lite avskilt. Man får vara sig själv, säger Ove.
Vi fick punktering imorse men det fixade sig
Håkan Naartijärvi
Bland de samlade gästerna syns även Joel Rosing, trafikplanerare på Kiruna kommun. Han hade nästan glömt bort inbjudan, men när han återvände från semestern fann han den ligga på sitt skrivbord, och något inom honom sa att han måste vara med.
– Det är verkligen superkul att vara här. Jag hade nästan glömt bort det här, men när jag såg jag inbjudan tänkte jag att det här måste jag uppleva, säger han.
Joel Rosing, trafikplanerare vid Kiruna kommun, deltar i firandet denna speciella dag i Kattuvuoma.
En av de mest framstående personerna med koppling till denna plats är den legendariska ishockeyspelaren Börje Salming, som hade sina rötter i byn Salmi.
– Vi träffades vid Torneträsk en gång, och jag uttryckte att jag gärna ville filma honom. Men bara kort därefter kom det hemska beskedet om hans sjukdom, säger Johan Palmgren.
Börje gick bort 2022, men minnet av honom lever kvar hos byborna som med stolthet talar om honom och hans bakgrund här. Johan Palmgren hade planerat att filma Salming i området, och trots att det aldrig blev av, blev Börjes arv ändå en del av dokumentären.
Johan Palmgren hade planerat att filma Börje Salming på besök i hembyn Salmi, men efter hockeylegendaren insjuknade i ALS blev det aldrig av.
Barbro och Håkan Naartijärvi, som medverkar i filmen, erbjuder mig en tur längs grusvägen i deras gamla bil. Vi kliver in, och motorn hostar till liv med ett ljud som verkar förstärkas av den omgivande tystnaden. Så försiktigt som det går kör vi längs den steniga vägen, som trots sina brister bär på en djup betydelse för de som bor här.
Håkan Naartijärvi bakom ratten på sin gamla bil, redo att visa vägen längs den steniga och historiefyllda grusvägen. Bredvid sitter hans fru Barbro Naartijärvi, som kommer från en av de fem byarna längs vägen.
Bilen skakar till när vi passerar en särskilt djup grop, och Håkan skrattar till.
– Vi fick ju punktering i morse, tyvärr, men det fixade sig, berättar han.
En samling övergivna gamla bilar står parkerade längs Torneträsks strandkant. Men fortfarande rullar det många gamla bilar längs den gamla vägen. "Min bil har nog inte besiktigats under det här årtusendet iallafall", säger en av byborna när hen får frågan om hur ofta bilen besiktigas.
På Sven-Erik Stöckels gård står en gammal väderstation. "Min farmor och farfar, Signe och Hans Petter Stöckel, var anställda av SMHI, så ungefär var fjärde timme ringde de in och informerade om temperaturen. De tittade också på molnen så att SMHI skulle kunna göra bra prognoser", berättar Sven-Eriks dotter Marianne Stöckel.
Flera av de gamla bilarna har stått parkerade på samma plats i årtionden och kommer aldrig mer att rulla för egen maskin.
Håkan talar med en viss stolthet om deras liv här, men också om de utmaningar de möter.
– Livet här är mycket roligare än i stan. Man lever ett helt annat liv, mycket friare, säger han.
I backspegeln reflekteras Håkan Naartijärvi, som berättar om sina minnen och erfarenheter från vägen och dess betydelse för byarna. Bakom ratten tar han oss på en resa längs den mytiska vägen.
Vägen till ingenstans, Kattuvuoma, Torneträsk. Filmpremiär, dokumentär. Håkan Naartijärvi
Vägen till ingenstans, Kattuvuoma, Torneträsk. Filmpremiär, dokumentär.
När vi närmar oss Kattuvuoma igen, kommer jag på mig själv att tänka hur tydligt det är att vägen är mycket mer än bara grus och sten för de som bor här – den är en del av deras identitet – en länk och påminnelse till det förflutna.
Vägen till ingenstans, Kattuvuoma, Torneträsk. Filmpremiär, dokumentär.
Johan Palmgrens dokumentär återger livet längs den ensliga grusvägen vid Torneträsk. "Jo, det är ju nervöst. Jag vet inte vad folk kommer att tycka. De har ju inte sett den innan.", säger Johan Palmgren strax före filmen börjar rulla.
Efter filmvisningen dröjer sig folk kvar, dragna till den glödande eldstaden där doften av grillad korv och nybryggt kaffe blandas med den svala kvällsluften.
Jag tyckte filmen var fantastisk
Sven-Erik Stöckel
Det är en stund av eftertanke och samhörighet. De flesta är märkbart tagna av filmen och flera bybor söker upp Johan Palmgren för att tacka honom personligen.
Efter filmvisningen samlas bybor och gäster kring elden för att grilla, dricka kaffe och umgås.
En man närmar sig Johan och lägger en hand på hans axel, ett ögonblick av stillsam tacksamhet.
– Det var bland det bästa jag sett. Jag både skrattade och grät om vartannat, säger mannen medan han skakar Johans hand.
Sven-Erik Stöckel står vid sidan av elden, en bit bort, och säger att han håller med.
– Jag tyckte den var fantastisk. Han fick med nästan allt. Ja, att det skulle bli en så fin film, det hade jag aldrig kunnat tro, säger han.
Sven-Erik Stöckel, äldstemannen i byarna, står utanför sin gård, omgiven av minnen från en svunnen tid. Huset bakom honom har han gjort om till ett museum med gamla föremål från förr.
Ove Niia sammanfattar känslan som många av byborna häromkring förmodligen bär på.
– Man är hemma här. Man känner varje sten och stenarna vet vem du är. Jag har sprungit omkring här sedan jag var liten, säger han med en eftertänksam blick över landskapet.
Ove Niia har en bil på "fel" sida sjön, vilket underlättar tillvaron när han är på besök. "Jag var ute på en nöjestur igår kväll med min mamma. Vi var till vägens ände och hälsade på släktingar", säger han.
Elisabeth Hedbergs mamma växte upp i en av byarna. "De första fyra åren bodde hon faktiskt i en kåta. Sedan flyttade familjen in i ett hus.", berättar hon.
"För tre år sedan var jag, min pappa och farfar i stugan i Salmi, så kom de och filmade när vi kom körandes i bilen.", berättar Samuel Stöckel.
Det är en känsla av tillhörighet som jag, trots att jag är här som utomstående, nästan kan förstå. Det är något med detta landskap, något med den stillhet som vilar över byarna, som gör att man känner sig som en del av något större.
Solen börjar så sakteliga gå ner över byn och lämnar ett gyllene sken över landskapet.
Ett gammalt älghorn vilar mot den timrade väggen, ett tyst vittnesmål om det liv och den historia som präglar platsen.
När klockan närmar sig halv åtta på kvällen, är det dags för mig att lämna Kattuvuoma. Jag kliver in i helikoptern och med Torneträsk långt under oss kan jag fortfarande ana den slingrande vägen som sträcker sig genom skogarna.
Filmen "Vägen till ingenstans" har biopremiär den 11 oktober.
