Eva Svonni blev 72 år.
Fallet Eva Svonni, 72
Jessica Svonni skulle vara med när frisören klippte hennes mamma på äldreboendet en sen eftermiddag. Men redan i dörren till mammans rum på äldreboendet såg hon något som fick henne att bli riktigt orolig.
– Hon satt och hängde i rullstolen och dreglade. Jag försökte ge henne vatten i ett dricksglas, men hon orkade inte hålla upp huvudet och hon slog tänderna hela tiden i dricksglaset. Jag såg på ögonen att jag inte hade kontakt. Jag frågade då personalen som var där om inte mamma ska vara på sjukhuset och får till svar. Tror du det?
Jessica Svonni försökte få hjälp av någon med vårdkompetens. Då fick hon veta att sjuksköterskan som är kopplad till boendet gått hem för dagen och att det inte gick att nå någon.
– Jag gick ut till bilen och ringde syrran och brorsan, säger Jessica Svonni.
Det kom som ett chock att hon var döende
Jessica Svonni
Systern Johanna Svonni bor i Jokkmokk och när hon fick samtalet började hon ringa runt. Hon sökte reda på en sköterska.
– Jag förstod ju direkt att det visst måste finnas sköterskor i tjänst i kommunen även om den som är på äldreboendet gått hem. Jag kände att jag tappade säkringen.
Sjuksköterskor i tjänst finns kväll och natt.
– Det visste inte personalen som jag pratade med. Hon kände inte till rutinerna. Då frågade jag: Om det händer något, vem ska du kontakta? Det visste hon inte. Då kände jag bara att det är inte klokt. Man har otrygg personal som är ute och jobbar och de vet inte hur rutinerna är. Till slut lyckades jag få telefonnumret till sjuksköterskan. Hon sa att det lät allvarligt och att det är en allvarlig brist att man inte hört av sig till henne och hon skulle kontakta boendet, säger Johanna Svonni.
Det var bara skelett och skinn på henne
Johanna Svonni
Deras bror, Robert Svonni, bor i Kiruna och han åkte till äldreboendet.
– Brorsan åkte dit och ringde till 1177 och rådgjorde. De ifrågasatte att mamma var kvar på boendet och ansåg att mamman skulle vara på sjukhus. Det kom en sköterska in till mammas avdelning och de ringde ambulansen, säger Johanna Svonni.
Till slut kom ambulansen och förde Eva Svonni till sjukhuset där man efter ett par timmar konstaterade att hon var palliativ och döende. Ingen information hade nått barnen om försämringarna, vilket syskonen är starkt kritiska till.
– Det är helt sjukt. Jag skulle ta henne till frissan och några timmar efteråt är hon döende, säger Jessica Svonni.
– Jag fick veta det på kvällen när jag kom till Kiruna. Jag skulle stanna med henne på natten och började fundera på om hon blev törstig eller sugen på något och det fanns ingenting. Då sa sköterskan att Eva är palliativ och hon ska inte få något, vilket kom som en chock, säger Johanna Svonni.
De berättar om de många aha-upplevelser som de fick på sjukhuset. Ovetande om att mamman led av näringsbrist.
– Mamma var jättemager, Johanna och brorsan lyfte på täcket. Jag gick ut från akuten för jag ville inte se det. Personalen kan ju inte ha missat det, när de duschar henne och byter blöja, säger Jessica Svonni.
Systern Johanna bekräftar.
– Det var bara skelett och skinn på henne. På akuten lyfte de på täcket och vårdpersonalen konstaterade att hon var undernärd och uttorkad. Hon kom i det skicket direkt från boendet.
Enligt döttrarna hade Eva Svonni kontrollerats viktmässigt sedan i januari månad. Efter det skulle man ha koll på vikten på boendet. Men enligt syskonen så sattes en åtgärd in med näringsdryck som ska ge extra energi två dagar innan hon fick åka in akut till sjukhuset, 13 november, ifjol.
– Det var sent påtänkt. Hon var verkligen mager. Det är det värsta jag har sett. När jag höll i hennes knän så var det som vassa trekanter som stack ut. När man strök på henne så kändes det som att hon var ingenting av kropp. Hon var ett med madrassen, säger Johanna Svonni.
Jessica och Johanna Svonni.
Efter att Eva förklarats palliativ så skickades hon tillbaka till avdelningen på äldreboendet.
– När de skulle ge henne morfin så sätter man ju in en liten port. Den brukar man sätta antingen i magen eller i låret men då sa en sköterska att det finns ingenting att sätta den i så den fick de sätta i armen, säger Johanna Svonni.
Eva Svonni, 72, dog den 18 november i sviterna av undernäring. Barnen har anmält flera fall av omvårdnadsmissar till Kiruna kommun och Ivo.
Henry Dunders älskade lusekofta ligger i graven med honom.
Fallet Henry Dunder, 90
En liknande erfarenhet har bröderna Lasse och Åke Dunder. Deras pappa Henry avled för ett par månader sedan och även han kom till sjukhuset i mycket dåligt skick.
På kyrkogården i Kiruna är det stillsamt. Lasse Dunder och hans bror Åke Dunder gravsatte sin pappa Henry Dunder för en kort tid sedan. Nysnön har fallit över de blombuketter som legat kvar på graven sedan begravningen. Ett vitt kors visar vem som ligger i graven. Lasse Dunder vaskar fram buketterna ur snön och tänder ett par ljus vid Henrys grav.
– Han var en ödmjuk människa som knöt händerna i fickan istället för att bråka. En stillsam person helt enkelt, säger Lasse Dunder.
Lasse Dunder vid sin pappa, Henry Dunders grav. Henry avled när hans njurar lagt av på grund av vätskebrist.
Henry Dunders tillstånd försämrades för fem år sedan. När hälsan vacklade fick han åka in akut till sjukhus vid flera tillfällen, bland annat med infektioner i kroppen. Då bodde han ännu hemma. Situationen blev dock ohållbar och sönerna Lasse och Åke såg till så att Henry flyttade ut från lägenheten till äldreboende. Det innebar att han en tid bodde i Vittangi på ett äldreboende innan han fick plats på ett äldreboende i hemorten Kiruna. Bröderna kunde då andas ut.
– Han flyttades i augusti 2021. Det upprättades en genomförandeplan och där tryckte vi på mycket för att han skulle få fysisk träning för att återfå krafterna, säger sonen Lasse Dunder.
Men enligt bröderna blev det inte som de hoppats.
– Vi hoppades på att han bara skulle bo tillfälligt på boendet och sedan flytta hem, säger Åke Dunder.
Henry Dunder var illa däran när njurarna la av på grund av vätskebrist. Han höll ut i fem dagar innan han dog.
Lasse Dunder
Sönerna menar att miljön på äldreboendet försämrade fadern ytterligare. De är mycket missnöjda är starkt kritiska till att dementa äldre mixas med klarare personer. Något de upplevt på den avdelningen som Henry bodde på.
– Det är inte bra för en person som farsan, som var klar i huvudet. Det har varit en tvär nedförsbacke för honom. Vi ville ju att han skulle få träning fysiskt. Men han har inte fått en sekunds träning på boendet. Det var noll aktiviteter under de sista åren där, säger Lasse Dunder.
– Träningen bestod i att de hämtade honom till maten, fram och tillbaka från rummet till allrummet, säger brodern Åke Dunder.
Under den sista tiden hann Henry Dunders tillstånd försämras ytterligare. En månad innan han dog hade Henry liggsår som behövde läggas om och beskedet från kommunens vårdpersonal var att Henry ändå var hyfsat stark och att han hade god aptit och åt väldigt bra.
– Tre veckor efter det beskedet kommer han in på akuten med vätskebrist och en kraftig infektion, han hade över 200 i sänka. Njurarna la av på honom ett och ett halvt dygn senare. Hur är det möjligt att få vätskebrist på en omvårdnadsavdelning? Ingen har ringt under de här tre åren och berättat hur pappa mår. Det har varit samtal från kontaktpersonen om att det var slut tvål och toapapper och sådant men ingenting om hans tillstånd, säger Lasse Dunder.
Henry Dunder var en flitig dragspelare.
Henry Dunder var då så dålig att vårdpersonalen inte kunde rädda honom. Vätskebristen och infektionen som han kom in med slog ut funktionen på inre organ.
– Läkaren kom och berättade när pappa legat där två dygn att nu finns det inget mer att göra. Vi slutar ge vätska, antibiotikan biter inte och vätska i det här stadiet förvärrar bara tillståndet, säger Åke Dunder.
Palliativ vård återstod.
– Han blev palliativ. Det var lugnande medel och morfin som han fick därefter. Han kom in på en tisdag och torsdag morgon kom läkaren och pratade med oss och meddelade att det inte är långt kvar för njurarna har slutat fungera och resten av kroppen kommer att lägga av. Men han kämpade till söndagen, tre dagar till, säger Lasse Dunder.
För dem var det en chock.
– När vi var till honom på akuten var han fortfarande kontaktbar och vid medvetande. Jag tänkte att de kör väl ned honom med penicillin tillbaka till boendet när de får bukt med det här, säger Lasse Dunder.
Ni trodde att det kommer att ordna sig?
– Ja, precis. Sedan ringer de på natten och säger att det är inte långt kvar. Vi åkte dit mitt i natten men han höll ut i fem dagar. Det var väldigt chockartat att veta att han kom in på akutavdelningen från ett omsorgsboende med vätskebrist och en kraftig infektion i kroppen som gjorde att njurarna la av två dagar senare.
Har ni anmält det ni upplevt på något sätt?
– Inte än. Den enda chansen jag ser att anmäla det här om man skriver ihop en egen anmälan till IVO och det har vi inte gjort, säger Lasse Dunder.
Sonen Lasse Dunder plockar fram blombuketterna efter begravningen vid pappans grav.
Vid graven på kyrkogården i Kiruna vid pappans grav kommer känslorna fram.
– Det är frustrerande och jag känner ilska. Att vi betalar skatt för en icke-fungerande verksamhet. Det är under all kritik. Den här ilskan och frustrationen som man känt i alla år över hur äldreomsorgen fungerar, den blir bara värre med tanke på hur det slutade för farsan. Jag tänker aldrig hamna på en sådan här avdelning, aldrig någonsin. Jag ser det som direkt människofientligt, säger Lasse Dunder.
– Det är sjukt att man ska behöva känna att omsorgen fungerar så dåligt så att man känner en lättnad för farsans skull att han slipper det nu, säger Åke Dunder.
Men efter att Henry Dunder avlidit så fick bröderna ytterligare en kalldusch då de planerade för begravningen. En lusekofta som Henry var särskilt fäst vid kändes självklar att begrava honom i.
– De hade tvättat farsans lusekofta, kastat in den i tvättmaskinen och kört på fel gradtal. Den var inte större än för en lekskolepojke. Den ville vi att han skulle begravas i men det gick inte för den var förstörd. Begravningsentreprenören vek ihop den och satte den i kistan med farsan. I hans händer, säger Lasse Dunder.
– Man kan ju göra fel men vi kände att till och med det blev vi berövade på. Inte ens det blev rätt. Han fick inte begravas i sin favorit-lusekofta, säger Åke Dunder.
Fredrik Kjellberg, överläkare och verksamhetschef vid Kiruna sjukhus.
Verksamhetschef/överläkare Fredrik Kjellberg, regionen
Att äldre från omsorgsboendena kommer till sjukhuset med vätske- och näringsbrist är inte ovanligt. Men verksamhetschefen vid Kiruna sjukhus, Fredrik Kjellberg, som också är överläkare, betonar att det också handlar om att äldre kan ha olika sjukdomar eller komplikationer som gör att det svårt att tillföra sig näring eller vätska. Han kan heller inte uttala sig om enskilda fall på grund av sekretessen utan uttalar sig generellt.
Hur vanligt skulle du säga att det är att äldre skickas från äldreomsorgen med komplikationer på grund av närings- eller vätskebrist?
– Jag kan inte uttala mig i procent. De är på boenden för att de är sköra. När man kommer hit så är det ofta på grund av att man är svag, det vill säga med energibrist som kan ha pågått en längre eller kortare tid. Det är svårt med näring och kost hos äldre och är välkänt både inom slutenvård och hemstöd.
Kan man motverka det på något sätt?
– När vi pratar om vätske- och näringsbehandling så är det ett svårt område. Men det är klart att det går att motverka i form av näringsdrycker och att hjälpa till med intag. Sedan kan sjukdomar vara så svåra att man inte kan, eller ska ge det. Det måste avgöras från fall till fall både hos oss och i kommunerna, och det är en av de riktigt svåra sakerna att avgöra. Det finns mycket näringsbrist och vätskebrist hos äldre, det är också konstaterat, säger Fredrik Kjellberg.
Båda syskonparen som vi talat med, vars anhöriga kommit till sjukhuset och diagnostiserats som svårt undernärda och lidit av vätskebrist, har fått beskedet på sjukhuset om att föräldern är palliativ.
– Kommunen är ansvarig för omsorgen och regionen för vården. Alla är utbildade på ett sjukhus, vi har inga outbildade i personalen. Det är en fördel. I kommuner, och inte bara i Kiruna, så har man olika utbildningsnivåer. Det kan vara ett grundläggande problem. Det finns personal som är både engagerade och har bra utbildning. Om man är outbildad då har man svårt att hantera dessa saker för det här är jättesvårt, säger Fredrik Kjellberg.
Ni har ofta en pressad situation på sjukhuset med färre vårdplatser och även brist på personal. Hur påverkar det att äldre kommer in från äldreboenden, får näring tillfört och sedan åker tillbaka till boendet?
– Både region och kommun skulle kunna göra mer. Det är klart att om man inte skulle behöva komma in med det som kan betraktas som lite enklare vård då skulle det vara av värde för region, kommun och patienter att slippa det. Men som det är uppdelat just nu så finns det inte något lätt sätt att lösa det på.
Är det problematiskt?
– Det som är problemet är att vi inte ska behöva göra mindre kvalificerad vård. Men vi sköter ju vården och om man får en svår vätskebrist eller energibrist där man kan ändra förloppet så blir det ju vår sjukvård. Det fungerar periodvis bra och periodvis inte. Ofta ger man all sjukvård. Men om det är palliativt så kanske man inte gör alla saker. Den diskussionen skulle behövas och planeras på många boenden. Vi tycker att det saknas ibland.
Det blir "onödig" vård som tar resurser från regionen med andra ord?
– Vi har samma mål men vi når inte riktigt fram för att man har olika kvalificerad personal. Dels har man personalbrist, vilket gör att man inte hinner med sina grundläggande uppgifter. Gamla människor runt om i landet har många vårdkontakter, man åker fram och tillbaka. Så vill nog ingen att det ska vara. Vi ser patienter som lider och vi ser en del patienter som vi skulle vilja att man skulle kunna ge mer omsorg på ett boende. Vi har inte alltid bra möjligheter att skicka tillbaka en patient för man har inte möjlighet att ge rätt vård hos kommunerna.
Det blir lite av en tankstation hos er. Man kommer in och fyller på?
– Vi vill hjälpa till med sjukdomar, säg exempelvis en lunginflammation som skapar problem med att äta och dricka. Då behandlar vi lunginflammationen och ger näring och vätska och sedan ska personen ska kunna försörja sig själv. Det är vår uppgift. Men om det bara handlar om näring och vätska så handlar det inte om sjukvård utan omsorg. Man skulle vilja göra mindre sådant och mer kvalificerad vård. Samtidigt sammanfaller det med färre vårdplatser och som jag uppfattar det också färre omsorgsplatser. Det genererar problemen i kombination med olika utbildningsnivåer. Där är stor skillnad mellan region och kommun tycker jag, säger Fredrik Kjellberg.
Mikael Larsson, verksamhetschef för hälsa och vård, Kiruna kommun.
Verksamhetschef Mikael Larsson, Kiruna kommun
Båda syskonparen vars föräldrar fick besked om att de var döende på sjukhuset ställer sig kritiska till bristande information om tillståndsförsämringarna. De uppger att de fick en chock när beskedet kom eftersom de varit omedvetna om hur nära döden föräldrarna varit. Mikael Larsson är verksamhetschef för hälso- och sjukvårdspersonalen i kommunen. Han uttalar sig generellt och inte om de specifika fallen.
Informationen från äldreboendet brister. Det tycker båda syskonparen som upplever att de inte fått uppdateringar om sina föräldrars hälsotillstånd. De har upplevt chock när föräldrarna kommit till sjukhuset och förklarats vara palliativa.
– Ingen ska väl egentligen behöva bli chockad på det sättet men det är också så olika i hur dialogerna har sett ut. Nu kan jag bara prata utifrån legitimerad personal men jag vet att sjuksköterskor är väldigt noga med anhöriga, det a och o för vår verksamhet. Man vill bygga och ha en bra och god relation, säger Mikael Larsson.
Varför får man inte besked om att föräldern är palliativ?
– Självklart ska man meddelas och få veta det. Jag kan förvänta mig att den diskussionen finns om man successivt blir sämre i sitt mående. Då får man veta det för att vi har kommunal sjuksköterska på boendet som samarbetar med regionens läkare. Man har hembesök, ronder en gång i veckan enligt rutin. Det är klart att om de upplever att det kommer en blixt från en klarblå himmel så landar det inte bra.
Hur kan situationen med svältliknande tillstånd och vätskebrist uppstå överhuvudtaget inom omsorgen?
– Generellt sett kan man ha en grunddiagnos, en sjukdom som spelar in. Jag har själv jobbat i 26 år här och i uteslutande del som sjuksköterska i verksamheten. Vi har rutiner för regelbundna viktkontroller. Vid misstanke om viktnedgång så för man också vikt- och vätskeregistrering och räknar kalorier och annat för att ha koll på det.
Medicinskt kompetent personal måste väl få signaler från avdelningarna för att ha kontroll?
– Absolut. Man är en enda stor helhet i jobbet, allt ifrån de som jobbar på avdelningarna närmast brukare vidare till enhetschef, arbetsterapeut, fysioterapeut och sjuksköterskor som kontaktar region. Vi har ansvaret upp till sjuksköterskenivå sedan är det regionen med sin kompetens som tar det vidare.
Det är alltså läkarens uppgift att konstatera palliation, vård som ges vid livets slutskede.
– Man kan ha haft en försämring över tid och kommer in till sjukhuset där läkaren gör en bedömning att man är palliativ. Det är ju läkaren som tar beslutet att det är palliation som gäller och det är även läkaren som har ett brytpunktsamtal om det är aktuellt.
En stor vikt läggs vid att se över rutiner och tillföra nya rutiner för att vårdsäkra verksamheten inom äldreomsorgen menar Mikael Larsson.
– Hela vår verksamhet bygger på att granska oss själva. Vi har ett fungerande avvikelsesystem för att säkra upp. Vi är alla här för att alla brukare ska ha det så bra som möjligt. Men det är tuffa tider i landet och inte bara i Kiruna. Det är svårt att få till kompetensbehovet vid personalrekrytering. Men i de här fallet så kanske det handlar om information, men det är svårt att uttals sig om på grund av sekretess. Jag kan bara säga hur vi ska jobba, säger Mikael Larsson.
