Cancerfonden fick ringa in fler rosa band och armband när hon hade med till bokmässan. "De sålde slut direkt", säger Britta Marakatt Labba.
I hennes ateljé i huset i centrala Övre Soppero plockar hon fram skisserna hon gjorde till rosa bandet.
– Det känns väldigt bra att kunna bidra med något, så man kanske kan få in mer pengar till cancerforskningen. Därför sa jag ja på en gång när jag fick frågan.
Faktum var att hon hade funderat på hur bandet skulle se ut redan innan hon fick frågan. Hon tänkte på blodådrorna i kroppen och hon tänkte på samisk ornamentik.
– Ibland kan den här strängen bli väldigt tunn och brista, men i och med forskningen och om man kommer tidigt till behandling så går det att åtgärda det. Så det här sköra som är på mitten kan man faktiskt få att funka, berättar hon och visar skisserna.
Vi talar om cancer.
– Det var för mig väldigt känslosamt att göra det här bandet, och armbandet.
Hon berättar om väninnan som aldrig berättade att hon var sjuk förrän hon låg på dödsbädden.
– Jag tänker på henne fortfarande, även fast det här var länge sedan nu. Man blev nästan arg, men jag förstår att hon behövde tänka på annat. Jag har också haft andra i min närhet som har gått bort i cancer, eller som fått diagnosen tidigt och klarat sig genom sjukdomen.
Britta Marakatt Labba har förmågan att lyfta ljuset och skratta i vardagen.
– Jag valde jag att göra njunnesuorram, triangelformen, i gult. Det gula står för solen. Man får värme av solen och alla känner sig glada när solen lyser.
Det behövdes lite glädje i bandet?
– Det är en sjukdom och alla människor lever på hoppet. Om man mår bra i dag så kan man skina som solen. Därför tycker jag det är väldigt viktigt att jag fick med det i bandet.
Cancerfondens rosa band i stort format på stadshustorget i Kiruna.
Hon bjuder på fredagskaffe till en trött reporter på 42 år. Jag frågar efter en stund vad hon mer har på gång och textilkonstnären på 73 år plockar upp kalendern.
Söndag: Ta emot pris som årets formbärare i Luleå.
Tisdag: Ta emot stipendium från Föreningen för Svensk hemslöjd av prins Daniel på Waldemars udde.
Lördag: Öppnar tunnelbanekonstutställning i Stockholm.
På det är det utställningar som hon har del i som avslutas i USA och Italien, egna utställningar som öppnar i Kiruna, på moderna museet och en utställning med nya verk på ett galleri i Stockholm i januari. Hon får en medalj från nordiska museet senare i oktober. I april åker hon till New York för att skapa en hög skulptur vid det gamla järnvägsspåret i New York.
– Jag fick frågan och tänkte: ”Wow, det är klart jag vill vara med”. Det kommer vara en av mina småskultpturer, ahku med hornmössan. Den förstoras upp till 75 cm på höjden. Med sockeln blir den nästan två meter och kommer synas ovanför vegetationen.
Den här figuren med ládjogáhpir, ska ståta över träden i New York. Hornmössan förbjöds av kristna präster på 1800-talet men den tas tillbaka av många.
Vi tar varsin kopp kaffe till. Jag frågar om den norska drottningen. Hon var tre gånger och såg den stora utställningen Sylvassa stygn, som Britta Marakatt Labba hade på det norska Nasjonalmuseet från mars till augusti.
Är ni lite kompisar?
– Sonja? Ja i Venedig var hon var lite kompis med mig. Jag fick väldigt bra kontakt med henne. Hon kramades och jag hörde nu när hon var i Bodö att hon hälsade till mig en varm kram. Jag ska skriva till henne, det är nog tungt för henne nu med allt som skrivs om kungafamljen.
Från utställningen i Oslo.
Utställningen i Oslo är en av de mest besökta utställningar Nasjonalmuseet har haft sedan öppningen 2022, med närmare 200 000 besökare.
– Jag har gångrat antal besökare med biljettpriset på 200 kronor. Det blir 40 miljoner kronor som de tjänat på den här utställningen. Jag skrev ett mail att när de tjänat så här mycket på min utställning så tycker jag att de kan upprätta ett rejält stipendium till samiska konstnärer, duojarat, arkitekter och designers. Jag kände mig så nöjd när jag skickade iväg mailet, och fick svar nästan direkt att ”det där ska vi börja jobba med, det ska vi ta upp”.
Utställningen är en av de mest besökta vi haft sedan öppningen. Vi har fått många fina reaktioner och det är fint att se att den nått så många
Rannveig Falkenberg-Arell, Nasjonalmuseet Oslo
Med kungliga medaljer och förfrågningar från alla håll kan textilkonstnären från Övre Soppero påverka.
– Det ska vara ett stipendium för den som det behövs satsas på. Jag tycker själv det har varit så fint med alla stipendier som jag fått, då har jag kunnat andas och inte behövt oroa mig över att jag måste sälja bilder. Jag har kunnat experimentera. Det är jätteviktigt. Så jag hoppas de sätter i alla fall tio miljoner till det här stipendiet.
Britta Marakatt Labba på gården hemma i Övre Soppero.
Hur känns det att kunna påverka så?
– Jag tänkte igår att är jag dum eller blåögd? Jag har inte fattat. När jag kom upp på museet i Kiruna så kom det två unga män från London bara för att hjälpa till att få upp min utställning. Plus en från Moderna museet och en från Oslos konstnämnd. Jag tänkte: ”hjälp vad handlar det här om?” Då förstod jag att jag kan vara med och påverka. Det känns väldigt bra att kunna göra det för det samiska samhället.
Hon lägger till:
– Det är så mycket som är oroligt idag så vi behöver ljusglimtar också.
Hon berättar om hur fått fram färgen på himlen i ett verk.
Britta Marakatt Labba slog igenom på en av världens största konstutställningar, Documenta, i Tyskland 2017. På den prestigefyllda konstbiennalen i Venedig 2022 var hennes verk med på den stora huvudutställningen. Precis i starten av utställningen.
– Jag är uppvuxen så att man ska vara lågmäld, inte höja sig själv till skyarna, och det där sitter så djupt i mig. Det är nog det som gjort att jag inte riktigt förstått vidden av det här. Min mamma sa alltid, att man ska möta alla människor på samma sätt, alla har lika värde. Jag ser inte kungen på något annat sätt. Vi är trots allt bara människor som vaknar upp på morgonen och vill ha vårt kaffe.
Hon är född i Idivuoma, Kiruna kommun. Hon har jobbat som konstnär sedan hon 1978 gick ut från högskolan för design och hantverk i Göteborg.
– Jag var 65 år när min konst visades på Documenta. Jag tycker det var jättebra att jag inte fick det här erkännandet när jag var 40. Jag tror att man kunnat få en spärr då, en rädsla kring hur ska man gå vidare.
Hon lägger till:
– Jag är glad att jag får uppleva det här medan jag lever, inte behöva sitta på ett moln och titta ner på det.
Mycket på gång. På bordet ligger också seriegrafik-bilder av verket Kråkorna.
Trots att hon har så mycket som händer så hinner hon brodera och skapa ny konst. Hon visar bilder av en del nya verk som hon fått inspiration av från närområdet.
Hon snappar upp det som det talas om. Här syns det nya verket "Dubbelspår" som ska visas första gången i januari på Galleri Helle i Stockholm.
Bland annat ”Dubbelspår” och ”Gábna”. Samhället ska ställa om och det får följder. Hon snappar upp och gör konst. Bildtänket och symboliken kommer med det hon lärt sig hemifrån.
Visar upp nyare verk. Här "Gábna", som är på en utställning i Italien just nu. Om påverkan från många håll på markerna där renskötsel bedrivs.
– Vi har alltid haft politik med i vår vardag och i våra tankar, utan att sätta ord på det. Min mamma var väldigt duktig på att lägga politik i vissa djur och fåglar. Efter det att jag demonstrerade i Alta 1981 så kom jag att tänka på hennes ord, att kråkorna är som överheten, där de kommer så rensar de allting. Då broderade jag det.
Norrbottens länskonstmuseum för samtida konst, KIN och Moderna museet i Stockholm har samarbetat med Nasjonalmuseet i Oslo. Den 23:e oktober öppnar utställningen i Kiruna. Här heter utställningen ”I stjärnornas fotspår– Britta Marakatt-Labbas broderade världar”.
– Vi har fått skala bort mycket då det är inte lika mycket plats här som på museet i Oslo. Men det är ändå över åttio verk som ska visas. Det känns väldigt fint att få visa en utställning i den omfattningen i Kiruna, säger hon.
Min mamma sa alltid att man ska möta alla människor på samma sätt.Jag ser inte kungen på något annat sätt. Vi är trots allt bara människor som vaknar upp på morgonen och vill ha vårt kaffe.
Britta Marakatt Labba
Det stora dragplåstret kommer att vara samma här som i Oslo. Det 24 meter långa broderade verket Historjá, om samisk historia och samhälle.
– När den visades i Oslo så kom folk från Europa och även från Kanada för att se det verket. Men det är väl så med folk som är konstintresserade, de kan resa hur långt som helst.
Som del av utställningen i Kiruna arrangeras en serie föreläsningar och samtal baserade på sådant hon lyfter i sin konst. Hur renskötseln och markerna påverkas av exploateringar och klimatförändringar.
– När man är uppvuxen i renskötseln så betyder vädret allt. Det är så tufft för de unga i renskötseln idag, trycket är så hårt.
Britta Marakatt Labba hemma på gården.
Väskan ska packas igen. Hon ser ingen anledning till att tänka på pension.
– Nej, jag har ju ett jobb där jag känner mig ledig när jag jobbar. Det känns fint att få sätta sig ner och brodera. Jag kommer in i andra tankar, ett lugn, när jag broderar. Alla borde testa att brodera, det är därför jag håller i workshops.
Vi fortsätter prata bildberättande. Hon återkommer till sin mamma och berättandet.
– Mamma hade en berättelse om två som flydde undan krig, och sprang in i en klippskreva. En spindel kom precis efter och spann ett nät, förföljarna som kom efter sa att här kan de inte sprungit in för det är spindelnät. Spindeln räddade deras liv. Det är fantastiskt med de här berättelserna för de ger mig bilder. Och jag har aldrig ihjäl någon spindel.
