På bilden syns Simon Nilssons nätrigg och den utbrända bilen samt de 1000-voltskablar som han använde sig av för att leda sig ut från orten.
Det är en vanlig fredag och Simon Nilsson har precis klivit på sitt eftermiddagsskift. Men de händelser som han ska vara med om några dagar innan sin semester är allt annat än vanliga.
Simon Nilsson har under de senaste fem åren jobbat med bergförstärkning i LKAB:s gruva i Malmberget. Ett jobb som han allt som oftast genomför ensam djupt under jord med minimal täckning på mobiltelefon och komradio.
Fredagen den femte juli är han på väg till en ort i malmkroppen Fabian, 1030 meter under jord. En väg som tar ungefär 25–30 minuter att köra med bil från ovanjord.
Väl framme vid orten parkerar han drygt tio meter från sin nätrigg. En rigg som är specialbyggd för att säkra det berg som finns ovanför honom och som ger säkra förutsättningar för dem som jobbar i orten.
– Det är alltid bra att ha bilen nära om det blir ras och man måste därifrån, säger Simon Nilsson.
När han väl tagit sin plats i riggen och ska slå igång en cementblandning så händer det något. Slumpen, säger han själv, gör att han tittar ut genom säkringsriggens bakruta.
– Då ser jag att det lyser i bilen. Min första tanke är att nu har jag glömt lampan på eller att en av dörrarna är öppna.
Ljuset gör att Simon Nilsson tar sig tillbaka de fem-tio metrarna till bilen. Det han inte vet då är att bilen börjat brinna och att hela kupén är fylld med svart giftig rök.
– När jag öppnar bakdörren trycks all den giftiga röken ut och jag andas in den. Det går så fort, det är det som är det sjukaste i det hela.
Det extra syret får eldens intensitet att eskalera och när elden expanderar slår den mot bilens bakruta så den exploderar.
– Man har ju alltid vetat att det värsta som kan hända i en underjordsgruva det är en brand, säger Simon Nilsson.
"Var det kanske de där två brandsläckarna som jag tömde i bilen som köpte mig några extra sekunder som gjorde att jag kunde ta mig därifrån"
Simon Nilsson
Efter explosionen springer han tillbaka till riggen. Han vet vad han ska göra. I riggen finns hans flykthuva. En typ av gasmask med ett litet visir som ska underlätta att filtrera bort rök och gaser. När väl masken är på plats grabbar Simon tag i brandsläckaren och springer mot den brinnande bilen.
– Jag tömmer den i baksätet och in i hela bilen. Det blir bra effekt tänker jag och kommer då på att det finns ytterligare en brandsläckare på flaket på bilen så jag tar även den och tömmer den i bilen.
En kraftigare hostning bryter av berättelsen. Vi är tillbaka i Simons kök och det går upp för en att det bara är fem dagar sen killen tvärsöver bordet med kaffekoppen i näven var inlagd på Gällivare sjukhus efter att ha andats in brandröken.
Vi är tillbaka i Simons kök och det är bara är fem dagar han var inlagd på Gällivare sjukhus efter att ha inandats brandrök.
– Det är fortfarande lite kraxigt, säger han ursäktande innan han fortsätter:
– Jag har senare tittat upp på kartorna över orten och just den orten som jag jobbade i den är 170 meter lång. Hela den orten från marken till taken var helt rökfylld. Jag kan inte ens se min egen hand. Då tänker jag att det här det är allvar. Jag måste härifrån sen tänker jag, jag måste larma för det är ju ingen som vet.
Återigen av en slump, som Simon Nilsson uttrycker det, så ser han något gult på marken och då inser han att det är 1000-voltkabeln som går från hans maskin till elskåpet. Ett elskåp som är placerat ungefär mitt i den ort som han arbetar i.
Simon Nilsson menar att det var slumpen som gjorde att han kunde ta sig från den brinnande bilen.
Det tar en stund. Hur länge har han svårt att uppskatta men han kommer fram till elskåpet. Med det vet han också att han åter är i blindo. De resterande 80 meterna behöver han ta sig på egen hand. I totalt mörker.
– Jag kommer kanske fem-tio meter innan jag träffar väggen. Bara på den korta distansen har jag hunnit bli desorienterad och står upp mot väggen. Då börjar jag fundera på om jag ska ta höger eller vänster. Väljer jag fel så går jag tillbaka mot den brinnande bilen, väljer jag rätt så hittar jag vägen ut.
Efter ytterligare 200-250 meter famlande i blindo börjar det totala mörkret lätta.
– Jag vet efter att ha jobbat på den här nivån tidigare att det finns ett område med mottagning. Det finns just för att man ska kunna larma om det hänt något och jag tar sikte på det för jag vet att jag måste larma. En brand går ju så jäkla fort i en gruva.
Med Simons larm anländer räddningsledaren och då inser Simon hur pass svårt han faktiskt har att andas och han tar på sig den syrgasmask som finns i räddningsledarens bil. En mask som han vet hur han använder efter att tidigare ha jobbat åtta år inom akutsjukvården.
En stund därefter får han skjuts upp till dagsljuset och till Gällivare sjukhus. På sjukhuset tas Simons blodgasvärden, blodprover och man undersöker även hans syresättning och efter några timmar kan han skrivas ut från sjukhuset.
Så här ser den bil som Simon Nilsson använde sig av för att ta sig till sin nätrigg.
I samband med branden fick LKAB stänga ned verksamheten och utrymma gruvan under de timmar som det tog för räddningstjänsten att säkra och efterarbeta brandplatsen. Gruvbolaget kommer som en del av sitt arbetsmiljöarbete att utreda vad det var som ledde fram till att Simons Nilsson bil började brinna. Ett arbete som också syftar till att den här typen av händelser inte ska kunna ske igen.
Redan dagen efter är Simon Nilsson tillbaka på jobbet – då i rollen som gruvstab, den person som arbetsleder skiften.
– Jag tänkte att det var lika bra att hoppa upp i sadeln så fort som möjligt, på något sätt.
Det är många av hans kollegor som har hört om branden och frågat om hur det var att vara med om den och för Simon Nilsson har det varit skönt att kunna prata om det han varit med om. Det har enligt honom varit ett sätt för honom att bearbeta det han varit med om.
– Jag har fått frågan om varför jag inte bara stack när det började brinna. Jag agerade ju instinktivt med att försöka släcka och jag tror att det är för att jag vet att vid sådana här händelser så räknas varje sekund. Det fanns ju folk både under och över mig i gruvan.
Simon Nilsson utanför portarna till hans arbetsplats LKAB:s järnmalmsgruva i Malmberget.
Det blir tyst en stund från andra sidan av kaffebordet och på minspelet kan man se att han söker efter ord.
– Det är så här i efter hand som man inser hur pass nära det ändå var att man inte tog sig därifrån. Hade jag tagit något andetag till av den där giftiga röken hade jag kanske legat där bredvid bilen. Det är bara slumpen att jag vände mig om och såg något. Jag hade lika gärna kunnat höja upp hytten och tilta den mot taket och missat det. Eller var det kanske de där två brandsläckarna som jag tömde i bilen som köpte mig några extra sekunder som gjorde att jag kunde ta mig därifrån, säger han.
