För snart fem år sen flyttade Sofia och hennes familj in i huset i en by i Gällivare kommun. I början brukade de dricka kaffe eller äta en bit mat tillsammans med sin granne. Det yngre paret erbjöd den äldre kvinnan hjälp med att skotta snö från hennes uppfart, eller klippa gräsmattan. Men med tiden började saker förändras.
Det första tecknet var när kvinnan började prata om andra grannar och hur man inte kunde lita på dem. Hon beskrev dem som tjuvar. Det dröjde inte länge innan hon riktade sina misstankar även mot familjen.
– Det var våren 2020. Jag minns det så tydligt. För det var då som hon skulle elda gräs på sin tomt och det började brinna, säger Sofia.
Klagomålen mot Sofia och hennes familj fortsatte. De hade för många fordon på gården och grannen stördes av att de byggde om. Den sommaren hade de flera högljudda samtal med grannen, som de tyckte blev alltmer förvirrad. Hon sökte efter saker som försvunnit, grät och bad om hjälp, eller vara arg och hotfull. De anklagades för att ha varit in i hennes hem.
Sofia minns särskilt ett tillfälle när hon höll på att måla om huset.
– Då fick vi ha jättehög musik i lurarna, för hon skrek hela tiden. Saker om att min mamma lärt mig att stjäla, att vi var fittungar. Det gick inte ens att sitta och dricka en kopp kaffe på altanen. Vi fick som aldrig vara i fred, säger hon.
Det var extra känsligt då att höra saker och hon kom ju hit dygnets alla timmar. På sommaren var det nästa varje dag.
Sofia
Situationen kom att kännas ännu jobbigare när Sofia blev gravid med deras dotter.
– Det var extra känsligt då att höra saker och hon kom ju hit dygnets alla timmar. På sommaren var det nästa varje dag.
Sofia tystnar på andra sidan bordet och funderar.
– Man försöker att inte ta det personligt för man vet att det är en del av sjukdomen. Men det tar på en att höra att man har en äcklig mage när man är gravid. Jag har brutit ihop flera gånger. Jag har sagt till min sambo att jag inte vill bo här, att jag inte orkar med det.
– Att vi måste flytta.
Här någonstans beslutade sig familjen för att skaffa kameraövervakning för att känna sig tryggare. Men situationen blev inte bättre när dottern väl var född.
– Hon kunde komma över, skrika och vara arg när dottern precis somnat. Eller så vaknade dottern av att hon plingade på dörren och hundarna började skälla. Jag försökte förklara att hon inte kunde komma hit mitt i natten, att jag hade en liten dotter som låg och sov.
Sofia
Man försöker att inte ta det personligt för man vet att det är en del av sjukdomen. Men det tar på en att höra att man har en äcklig mage när man är gravid. Jag har brutit ihop flera gånger.
Besöken blev så återkommande att familjen satte upp en lapp på dörren där de bad henne att gå hem och sova för att bebisen sover.
– Ibland såg hon lappen och vände, men ibland inte. När hon såg den kunde hon bli arg och hon kunde inte fatta varför vi satt upp sådana lappar. Men hon förstod väl inte att hon varit hos oss fem minuter tidigare, säger Sofia.
Sommaren 2024 hade situationen blivit ohållbar.
– Vi märkte att någon kastat sten på våra fönster när vi kom hem från semestern.
Ofta dyker grannen upp när hon söker efter sin hund. En hund som avlivats, men det minns hon inte.
– Hon brukar komma och be om hjälp med att leta hunden, trots att den inte finns längre. Eller så är hon arg och tror att vi har stulit den. Hon hör ju hur våra hundar skäller och tror att det är hennes, säger Sofia.
Om de inte öppnar kan stenar kastas igen. Kvinnan har även använt andra tillhyggen, som en gåstav, för att slå på rutorna eller saker på tomten. På familjens bil till exempel, berättar Sofia. De har ringt dit polisen flera gånger.
Grannens beteende har lett till att parets dotter inte vågar sova i sin egen säng, utan numera sover med föräldrarna. Ett skrämmande tillfälle som Sofia kommer att bära med sig resten av livet var när de tvingades tillkalla polis till dotterns 2-årskalas.
Huset hade börjat fyllas med förväntansfulla barn och föräldrar. Grannen hade redan tidigare varit över och frågat om hunden. Sofia upplevde henne som arg och upprörd, och hon sa att Sofia tagit hennes hund.
– Vi stod och pratade i köket när hon kom och bara från ingenstans krossade köksrutan med en gardinstång.
Grannen blev inlagd för tvångsvård eftersom polispatrullen ansåg att hon var en fara både för sig själv och andra.
– Vi tänkte att nu får hon komma in på ett hem, men hon kom tillbaka efter bara några dagar. Hon har hemtjänst för vi ser att det är någon från kommunen som tittar till henne, och vi vet att det finns ett larm som går av när hon öppnar dörren. Men vad spelar det för roll om det tar en timme för vårdpersonalen att titta till henne, säger Sofia.
När grannen kom tillbaka kontaktade de kommunen och krävde att få prata med hennes handläggare, men Sofia tycker inte att de fick gehör.
– Man tänker ju också på den äldre kvinnan. För hon mår ju uppenbarligen inte bra.
Allting vi drömmer om är att bli lämnade i fred.
Sofia
Sedan i somras har grannen tvångsomhändertagits tre gånger, ett lagutrymme som polisen har. Men lagen är egentligen utformad så att sjukvården ska besluta om tvångsomhändertagande. Enligt Fredrik Nilsson, vakthavande befäl vid polisens regionledningscentral i region nord, finns ett missnöje både inom Polismyndigheten och allmänheten över att de vårdgivande instanserna inte kan ge den vård som behövs och agera enligt lagstiftningen.
– Här uppstår det ofta en frustration när personer som söker hjälp blir bollade runt i myndighetsnätverket där man hänvisar till varandra. Det kan vara oroliga anhöriga som ringer till vården men blir hänvisade att ringa polisen, som måste åka och hämta in en person. Men vi är inte en myndighet som söker upp personer i behov av vård utan det är regionen och kommunen som har ansvaret, säger Fredrik Nilsson.
Insatserna tar polisens resurser i Norrbottens län, med långa avstånd och körtider till slutenvården. Regionen har psykiatrisk slutenvård i Gällivare och Sunderbyn.
– Patrullen som får uppdraget att hämta in en person är ofta ute på ett annat uppdrag, eller för att förhindra ett brott. Ett arbete som blir åsidosatt, säger Fredrik Nilsson.
Han tycker dock att det finns ett gott samarbetsklimat mellan regionen och polisen kring handräckning, när en person ska omhändertas.
NSD har varit i kontakt med Gällivare kommun för svar om kritiken. Vi har bland annat frågat hur kommunen ser på vården som Sofias granne får, och om man anser att insatserna är tillräckliga. Kommunen har fått möjlighet att svara på polisens kritik, men valt att inte göra det. Vi får istället ett generellt svar om hur de jobbar med att tillgodose god vård för personer som vårdas i hemmet.
I ett mejl skriver Anna-Lena Niemi, avdelningschef för hemvården, att varje brukare behöver mötas utifrån sitt egna specifika behov och att vården säkerställs genom vårdplaner som upprättas i samråd med brukaren.
Det skiljer sig från fall till fall hur länge en person kan vårdas i sitt hem.
"Individens hälsotillstånd, tillgång till resurser och stöd från anhöriga, socialt nätverk, hur man bor, om man går ut eller håller sig inne i bostaden till exempel. Generellt sett kan personer vårdas hemma så länge de får tillräckligt med stöd och vård från hemtjänst, hemsjukvård och/eller anhöriga", skriver Niemi.
Hur hanterar hemvårdsteamet oron som kan uppkomma från en sjukdomsbild?
"Om oron inte kan tryggas med den beviljade hjälpen signalerar personalen ett förändrat behov av insatser till biståndshandläggaren som gör bedömning om ändrade insatser utifrån ett förändrat behov."
Vi har inför publiceringen inte fått några indikationer på att Gällivare kommun kommer att förändra situationen för kvinnan. Sofia heter egentligen något annat. Men för hennes och grannens skull har vi valt att anonymisera de inblandade. Vi har även sökt grannens anhöriga som valt att inte medverka.