Vaskning vid gruvan Mucha i Rwanda.
I Sverige bedrivs gruvdrift på industriell skala. Bolag som Boliden och LKAB omsätter miljarder och spenderar tid, pengar och resurser på att prospektera mineraler och bedöma om de går att bryta med vinst.
I många afrikanska länder ser det helt annorlunda ut. Småskalig gruvdrift är i vissa länder som ett säsongsarbete. Jobb med jordbruk vissa delar av året när det inte är torka, andra delar av året hugger man i gruvan.
En småskalig gruva kan uppstå nästan organiskt. Någon gissar, vis av upparbetad erfarenhet, att en plats på landsbygden skulle kunna bära frukt i form av brytvärd koppar, guld eller någon annan mineral. De afrikanska prospektörerna kanske har nys om någon med pengar som kan sponsra ett gruvschakt. Avtal tecknas troligen inte på papper. Hacka, spade och dynamit är verktygen. Inkomster som kan sätta mat på bordet hägrar. Om det finns något i schaktet. Går de bet kan personerna plötsligt vara skuldsatta för livet.
Men även om det går väl finns en stor risk: Gruvdrift handlar väldigt mycket om vatten. Malm bryts ur sand och sten. Sprängs och delas i mindre och mindre bitar. Vatten sållar det värdefulla från avfallet. Men var tar vattnet vägen?
Nedströms finns ofta jordbruken och om de livsnödvändiga vattendragen slammar igen eller förorenas på grund av gruvdriften, så slår det hårt mot skördarna. Torka är ett vanligt problem och vatten är en brist även utan gruvdriften.
Berättelsen om hur småskalig gruvdrift kan gå till kommer från Roger Hamberg, geolog på SGU som varit utbildningsansvarig för ett projekt finansierat av Sida. Syftet har varit att utbilda gruvinspektörer i Zambia, Kenya, Tanzania, Rwanda, Liberia och Etiopien. Utmaningarna för programmet har varit många och mer eller mindre extrema.
– Senast jag var nere i Kenya pratade jag med en inspektör som jobbar på landsorten, han berättade att hans största problem var att han jobbade mot gränsen till Somalia där det pågår en hel del väpnade konflikter. Han vågade inte åka dit för han hade blivit beskjuten så många gånger, säger Hamberg.
En stor andel av den småskaliga gruvdriften är lokaliserad till landsorten i Kenya, ett land som är en dryg tredjedel större än Sverige till ytan. Att överhuvudtaget bedriva inspektion av gruvorna kan handla om sådant som att ha bensin till bilarna.
– Ett annat bekymmer är att det finns ett mörkertal i hur många småskaliga gruvor som finns. Sista uppskattningen, när vi pratar om Kenya, är att småskalig gruvdrift sysselsatte 500 000 personer. Men när vi pratar med våra gruvinspektörer får vi bilden att det kan vara mångdubbelt fler. Frågar man hur många? Rycker de på axlarna, det är det ingen som vet.
Bilder från guldgruvan Mukungwe i sydöstra Kongo. Till vänster ett gruvschakt. Till höger en man som arbetar med att mala malm från gruvan.
De myndigheter som finns i Kenya eller Rwanda har de allra flesta av sina anställda placerade i centralorter och med stora avstånd följer stora utmaningar för gruvinspektörerna i landet.
– När vi besökt de afrikanska gruvorna, så måste man ha en plan b och helst en plan c också. Det som ofta kan hända är att man planerat in att köra en specifik väg till gruvan, men så börjar det regna och den väg vi skulle köra finns inte längre.
I just Kenya, där Roger Hamberg varit flera gånger, är det huvudsakligen koppar eller guld som bryts. Men att bara att få skälig ersättning för malmen är ett komplext pussel. I en svensk gruva är ett anrikningsverk, som i exempelvis LKAB:s fall att omvandla malm till pellets och öka värdet, en nyckel. Men anrikning är dyrt och kostar stora mängder energi.
– Har du en gruva borde du köra malm och koncentrat genom ett smältverk som finns inom landet. I ett smältverk förädlar du malmen till rena metaller, som är mer ekonomiskt fördelaktiga att sälja. Chansen att inkomsterna för metallen stannar inom landet är större, vilket också ger ett mervärde till det övriga samhället, säger Roger Hamberg.
– Säljer du en koppartacka på tio kilo kan du slå upp världsmarknadspriset och säga: Jag vill ha tusen kronor. Har du en malm med 2,5 procent koppar och en massa andra metaller, ofta guld, ja vad ska du få betalt för den? Ett labb finns inte i varje stad och korruptionen är stor även här. Får du ett resultat från ett labb, kan du lita på det? Varje steg är viktigt, säger Roger Hamberg och konstaterar:
– Värdet per investerad arbetstimme inom den småskaliga gruvdriften är otroligt lågt.
Har du en malm med 2,5 procent koppar och en massa andra metaller, ofta guld, ja vad ska du få betalt för den?
Roger Hamberg
Geolog, SGU
2019 införde Kenya ett moratorium för gruvindustrin vilket gjort att den internationella gruvdriften är nästan obefintlig. I landet finns bara en storskalig gruva, Base Titanium. Den ägs av ett australiensiskt bolag som bryter titan, en industrimetall som nyttjas för att härda verktyg och i legeringar. De internationella bolagen som verkar i afrikanska länder får då och då kritik för att de inte involverar lokalbefolkningen mer, trots att det kan finnas lagkrav på att en viss del av arbetsstyrkan ska vara lokal.
– Där får man förstå de utländska bolagen också, de kommer till en plats där utbildningsnivån är otroligt låg. Folk kan inte läsa eller skriva och industrin vill ha utbildade gruvarbetare som kanske kan köra lastbil eller tillgodogöra sig nya kunskaper. Det blir väldigt svårt och det är inte helt enkelt att säga åt bolaget att starta en skola heller, säger Roger Hamberg.
Den småskaliga gruvdriften i Afrika bedrivs med enkla medel, i synnerhet i jämförelse med den högteknologiska gruvdriften i Sverige. Här syns en arbetare vaska efter guld vid en gruva i Etiopien 2023.
I afrikanska gruvor förekommer också barnarbete, något som tvingas fram av fattigdomen.
– Föräldrarna har helt enkelt inte råd att skicka sina barn till skolan.
Barnarbetet består ofta av att tvätta och sortera ut malm eller bära vatten.
– Men eftersom barn är små så kan det också röra sig om att de används för att ta sig fram i trånga gruvschakt.
Det finns dock en uppsida med gruvdriften – då den är lyckosam. Den småskaliga gruvdriften blir då ett reellt alternativ för lokalbefolkningen, och kan faktiskt vara ett bra sätt att få ihop till brödfödan, och är inte alltid av ondo, säger Hamberg.
– Jag har varit till en del småskaliga gruvor som bedrivits i tio-tjugo år. De kan på många ställen bedrivas på ett väldigt bra sätt. De ger jobb till lokalbefolkningen och inkomst till den kommun de befinner sig i. Det finns många bra exempel.
Internationella gruvbolag är inte alltid en lösning på lokala problem, menar han.
– Man kanske tänker sig att ett internationellt bolag som vill starta en gruva i landet kan ses som en frälsare och att nu kommer ekonomin ta fart. Men det kan mycket väl vara så att det är bättre att vi utbildar de småskaliga gruvorna i miljökunskap, lär dem att gräv här och inte där, för följden kan bli att du förgiftar en dricksvattentäkt.
Länder i Afrika som Kenya har ofta inte infrastruktur för storskalig industri heller och Roger Hamberg berättar om ett exempel som han hört från en kollega som forskat på den så kallade resursförbannelsen (Resource curse på engelska).
– Ett större gruvbolag kom till en afrikansk by och ville öppna en gruva. Lokala myndigheter sade: Kontakta lokalbefolkningen och fråga vilken ersättning de vill ha.
Byborna svarade att de ville ha bilar av modellen Land Rover.
– Okej, svarade gruvbolaget. Då får ni det. De köpte in ganska många, för miljontals kronor, säger Roger Hamberg.
Men ganska snabbt visade det sig att det inte fanns några verkstäder som kunde laga de moderna bilarna. De blev snart stående obrukbara för befolkningen som bett om dem.
– Det här är bara ett exempel på hur det kan gå till. Fråga de som är lågutbildade vad de vill ha så är mat på bordet kanske deras första prio.
Ingång till gruvschackt i gruvan Mucha i Rwanda.
Den utsattheten slår också mot gruvinspektörerna som Hamberg och hans kollegor utbildar. De kommer till gruvorna för att ta ut en avgift för tillstånd och för att lära dem hur de ska tänka kring miljöfrågor.
– Det är inte direkt: "Hej och välkomna myndigheterna, vill ni ha pengar för att vi ska få tillstånd? Varsågod". Istället om det kommer en person som inte hör hemma så hälsar man inte utan gömmer undan det man har, säger Roger Hamberg och fortsätter:
– Säger inspektören att: Okej vi tar en avgift men vi utbildar er för att göra er verksamhet effektiv. Pratar man då med folk som lever hand ur mun och säger att första sex månaderna kommer ni få mindre mat på bordet men sen blir det bättre så säger de kanske inte: Javisst det tackar vi för.
Projektet startade 2018 och från början var inte alls fokus småskalig gruvdrift. Den insikten växte fram under årens lopp och med den insikten kom förståelsen för hur komplex frågan är. Ta till exempel det faktum att ett fungerande GPS-system saknas i landet. Det vill säga: Inget Lantmäteri som kan tala om var gränserna går för markägare.
– Ska bolagen komma och prospektera ska de ha tillstånd av markägarna. De ska komma överens om det. Markägarna ska komma överens med sina grannar om att det här är vår mark och det där är er mark.
Gruvinspektörerna som Roger Hamberg och hans kollegor utbildat bjöds in till Malå för att få erfarenhet av hur svensk gruvdrift bedrivs. Men ganska snabbt stod det klart hur långt svensk gruvdrift står ifrån afrikansk. "Hur skulle de omvandla den här kunskapen till sina lokala förhållanden?" säger Roger Hamberg. Bilden är tagen vid en större gruva i Rwanda.
Under de första två åren innan Coronapandemin slog till, bjöds gruvinspektörerna från de afrikanska länderna till Malå.
– Vi ville visa dem hur man kunde göra. Vi visade dem svensk gruvdrift och sade: Titta här så kontrollerat allting är. Vi har den här maskinen som mäter vattenkvalitet och så vidare, säger Roger Hamberg. Men det blev ganska klart att den stora utmaningen var:
– Hur skulle de omvandla den här kunskapen till sina lokala förhållanden?
Ett exempel är de enkla metoder som används för att bygga gruvschakten. De är enkelt uttryckt inte särskilt säkra. Varje gång Roger Hamberg varit ner till Kenya eller något annat land har det skett någon allvarlig olycka.
– Olyckor där en eller flera personer har dött av att det rasat in. Jag har varit i kontakt med geotekniker på LTU för att utveckla ett billigt men tillförlitligt system för att mäta markrörelser. Men det är inte jättelätt. Det ska vara driftsäkert men inte kräva ström och vad gör du då?
Ändå känner Roger Hamberg nu när projektet går mot sitt slut att deras insats har fått effekt för gruvinspektörerna i landet.
– Jomen det har det. Vi kan se att de personer som fått vår utbildning har klättrat i sina karriärer. De har fått större ansvarsområden och mer att säga till om. Så kunskapen värdesätts.
Samtidigt väcks hela tiden nya utmaningar. Det moratorium från 2019 som gjorde att utländskt ägande i kenyanska gruvor avstannat börjar nu lättas upp. Det har medfört en helt annan slags problem: Illegala kinesiska gruvarbetare som köper upp småskalig gruvdrift och slänger ut lokalbefolkningen.
– Moratoriet infördes ju för att man var rädd för att släppa in investerare på grund av risken för mutor och korruption, säger Hamberg.
– Nu ser vi att kinesiska intressen går in och betalar lokalbefolkningen för att överta deras gruvtillstånd. Först ger de pengar för att ta över enstaka skift.
Sakta men säkert är det bara kinesiska gruvarbetare som jobbar i gruvan.
– Därmed ska man inte säga att alla kinesiska bolag är av ondo. Men det sker ofta och det är rätt mycket tal om det kring småskalig gruvdrift.
För gruvinspektörerna är det ett hopplöst läge då de har så stora geografiska områden att de kanske bara kan besöka varje plats en gång om året.
En gruvhiss vid en guldgruva i Etiopien 2023.
Det märks tydligt på Roger Hamberg hur engagerad han varit i projektet.
– Samtidigt som det varit så komplext och svårt har det varit väldigt givande. Man är aldrig så upprymd som när man kommer hem från en sån resa och har kunnat vara på plats, prata med de som jobbar och kanske ge dem tips. En del är ju att uppmärksamma att de finns och försöka ge stöd på något sätt. Det är också otroligt viktigt att kunna utbilda och göra fältbesök i deras hemmamiljö, där de faktiskt arbetar, så att våra deltagare kan omvandla sin kunskap på bästa sätt.
Det är också otroligt viktigt att kunna utbilda och göra fältbesök i deras hemmamiljö
Roger Hamberg
Geolog, SGU
När projektet avslutas 2025 kommer inte Roger Hamberg vara med. Känslan som kan anas är bitterljuv. Han har nämligen fått ett jobb som forskare för EU-kommissionen och lämnar Boden och Sverige för Ispra i norra Italien.
– Jag kommer främst att jobba med den nya lagstiftningen ikring kritiska råmaterial, och vad den kan ha för påverkan på gruvindustrin. Jag är först och främst expert på gruvdrift och dess miljöeffekter, och kommer att jobba brett i ett internationellt perspektiv.
– Jag kommer definitivt få användning för mina kunskaper från utbildningsprogrammet i min nya roll på EU-kommissionen. Jag kan hjälpa till att svara på vilka mineralresurser som finns i Afrika, och hur de bryts för tillfället. Hur kan man få en uppfattning om mängden brytbar kobolt i ett land som Kongo? säger Hamberg och förklarar att även om det kanske sägs att du har exempelvis 100 000 ton kobolt så är det sällan det som till sist lämnar landet.
– Vis av erfarenhet hur kobolten transporteras och anrikas så är det inte 100 000 ton som kommer ut och den här mängden behöver inte alls gå till EU. Det kan lika gärna gå till Kina eller Australien.
Från svenskt håll bör vi till exempel kunna visa hur en gruvdrift kan bedrivas på ett hållbart sätt
Roger Hamberg
Geolog, SGU
Han hoppas kunna hjälpa till att skapa en tydligare bild om vad hållbar gruvdrift skulle kunna vara.
– Det är en jättesvår fråga. Från svenskt håll bör vi till exempel kunna visa att hur gruvdrift kan bedrivas på ett hållbart sätt: Genom att redovisa hur mycket mindre vatten vi använder, hur resurseffektiva vi är, med mera. Och vi måste kunna redovisa detta på ett sätt så att vi kan jämföra siffrorna, och inte jämför äpplen och päron.
För, menar Roger Hamberg, ska vi säga att något är hållbart måste det finnas något att jämföra med. Något som vi kan säga är mindre eller mer hållbart.
– Gruvbolag säger ofta att de är bland de hållbaraste i världen. Det gör man såklart för att sälja sitt koncept och det är ju inte något konstigt med det. Men man borde visa på hur hållbar man är med siffror som folk förstår. Det är knäckfrågan.
