Silvret gick till någon annan

Som ni har kunnat läsa i NSD är Charlotte Kalla en hejare på spökhistorier och det känns faktiskt lite kusligt.
Här målar jag upp ett skräckscenario påförhand, jag ser ett lopp framför mig som inte ser bra ut, med massor av röda dressar i täten som spränger sönder Charlotte Kallas muskler.
Och så blev det så.
Exkakt så.
Tempot i den klassiska delen blev för hårt. Marit Björgen och Justina Kowalczyk lyckades med sin taktik att knäcka Kala i ett ursinnigt tempo.
Tärendös stolthet orkade hänga på i några kilomenter, men sedan gick det röda tåget och vid varvningen var Kalla nästan en halv minut efter.

Det klarar ingen att köra in. Inte ens Charlotte Kalla.
Men jag tänker inte slå på den stora trumman och tala om något stort misslyckande. Det här scenariot var fullt tänkbart och det visar bara att hon fortfarande har en del saker att lära sig.
Och det vore ju märkligt annar - hon är ju bara 22 år.
Dessutom: OS har bara hunnit halvvägs och trots det här bakslaget vågar jag lova fler medaljer för Kalla. Jag tror på två till:
Guld i lagsprinten. Förmodligen med suveräna Anna Haag.
Brons i stafetten. Något som hon i så fall kan få dela med kompisen Magdalena Pajala.

Och det vore allt annat än en spökhistoria. Snarare den vackrast tänkbara solskenshistorien.

Men åter till det som hände i går.
Det var ännu en sådan där alldeles bedårande dag uppe i bergen ovanför Vancouver.
När vi tog bussen ner från Whistler mot Olympic Park var det nästan tio grader i solen och det var bara att passa på och njuta för fullt bakom solglasögonen.
I några dagar vekerade det vara det onödigaste jag packade med mig, nu är dom snarast en förutsättning för att kunna vara utomhus.
Men det var inte samma sprudlande känsla av förväntning i luften som i måndags, för innerst inne trodde nog ingen på att Kalla skulle ha mäktat med att ladda sina batterier.
I bussen hamnade jag bredvid TTs Peter Wikström, en av landets absolut kunnigaste skidskribenter. Vi pratade om hur Charlotte Kalla måste ha påverkats av sitt guld.
Var det verkligen mänskigt att maxprestera efter en sådan mental resa?
Vi var båda högst osäkra.

menar: om jag själv var helt mentalt slut efter Kallas guld - hur skulle det då in inte ha varit för henne själv?

Vi var i alla fall överens om att det skulle bli ett mäktigt race mellan de tippade toppnamnen: Kowalczyk, Björgen, Kalla, Haag, Smigun och kanske norskan Steira.
Vi såg framför oss hur Kowalczyk skulle göra allt som stod i hennes makt för att köra sönder fältet. Att hon skulle borra ner blicken i marken och ösa på allt vad hon orkade redan från första metern.
Skulle Kalla verkligen klara av det?

Det var så vi spekulerade - och det var exakt så det gick.

Vistt, Kalla fick en perfekt start på loppet. Först gick hon upp i rygg på den väldiga polskan, sedan tog hon till och med täten för att få ännu mer lugn i sin åkning.
Men redan efter ett par kilometer gick Marit Björgen upp i ett ursinnigt tempo och gjorde allt för att spränga fältet.
Det sista desperata hoppet stod i att Kalla skulle ha krafter kvar till att göra sitt värsta fristilslopp i karriären, men det visade sig snabbt att krafterna inte fanns.
I stället var det Anna Haag som hade krafter kvar att haka på Björgen och Kowalczyk.

Och hennes upplopp, då hon spurtade ner både Kowalczyk och Steira var nästan lika klassiskt som Kallas i måndags. Det var ett silver med en jäkla guldsmak.

Efteråt funderade jag på på Charlotte Kalla och vår stolta skidhistoria. Det är när vi sätter in hennes prestation i ett historiskt sammanhang som vi förstår vidden av vad hon just nu gör.
När hon tog sitt guld i måndags var det Norrbotens första individuella OS-guld på 36 år, då Sven-Åke Lundbäck vann i Sapporo 1972.
Sedan tog det 32 år innan länet fick guldjubla igen, då Lina Andersson vann sprintstafetten i Turin.
Där fick vi även - tack vare Holmström och Öhlund - snylta lite på Tre kronors guld.

vinner hon lagsprinten, viket jag alltså tror, är hon historisk. Två OS guld har ingen norrbottning mäktat med. Aldrig någonsin.

Det har skrivits en del om Charlotte Kalla och pengar den senaste tiden. Hon beräknas redan vara god för flera miljoner kronor och OS lär inte direkt göra henne fattigare.
Frågan är hur hon kommer att påverkas? Mitt svar är: inte ett smack. Pengarna innebär naturligtvis att hon inte behöver jobba på Ica Torget i Tärendö när karriären är över, om hon absolut inte vill. Kalla har kloka människor omkring sig och de lär skapa en trygg framtid för skidstjärnan, med rätt sorts företag som samarbetspartners.

Aftonbladet gjorde en läsarundersökning om vad som var hetast: Tre Kronor eller Charlotte Kalla. När jag tittade till siffrorna hade mer än dubbelt så många klickat på Kalla. Såklart, borde väl tilläggas..

I skrivande stund vet jag inte hur det slutade för Tre Kronor mot Vitryssland. Tidningen gick i tryck innan matchen var slut, men jag kan inte tänka mig att det blev något annat än en mycket enkel svensk seger.
Järbyns fall var nästan Anja-äckligt. Hoppas verkligen veteranen klarade sig hyfsat helskinand.

I kväll är det dags för Marcus Hellner att köra skiathlon och det är absolut ingenting som får glömmas bort mitt i Kalla-yran.
Men lyckas du i kväll, Marcus - då är rampljuset helt och hållet ditt.