Marcus Hellner - ensamvargen

Vi människor söker oss gärna till en gemenskap.
Den trygghet vi känner där är förmodligen en nedärvd egenskap, eftersom den i alla tider har ökat vår chans att till överlevad.
Människan är smart på det sättet. Vi känner undermedvetet vad som är rätt och fel.
Därför är det så fascinerande med den som har modet att gå längs en helt egen väg.
Som inte bara ser gruppen som en styrka, utan också som en begränsning.
Den ensamma vargen.

Alltså fascineras jag av Marcus Hellner.

När jag tänker efter är svensk skidhistoria full av dem: Sixten Jernberg, Sven-Åke Lundbäck, Thomas Wassberg, Gunde Svan och Per Elofsson.
Egensinniga. Några smått kufiska. Alla förmodligen genier på sitt sätt.
Vad de hade gemensamt var det där modet att helt lita på sig själv - att inte nöja sig med att mysa i trygghetszonen, utan att hela tiden leva i en övertygelse om att den egna vägen skulle leda längre, till något ännu större.
Marcus Hellner från Gällivare för den traditionen vidare.
I dag är vårt svenska skidlandslag som en enda stor familj. I princip varenda åkare bor i Östersund, där de tränar tillsammans, bor tillsammans, äter tillsammans...ja, gör allt tillsammans.
Men inte Hellner.

Tjurigt vägrar han att lämna Gällivare och han gör det av en enda anledning: han är trogen trogen sin känsla och övertygelse.
Han är trogen sig själv.
- Visst har även jag funderat på att flytta till Östersund. Men det är inget för mig, säger han.
Varför? Du måste ha funderat en hel del på det?
- Näe, men jag trivs inte där. Det är inte mitt ställe. Visst är det många som undrar och så, men jag känner mig hemma i Gällivare. Där finns något unikt som jag älskar.
Hellner kom från Lerdala utanför Skövde till Gällivare för att gå på skidgymnasiet och blev helt enkelt förälskad i människorna, i naturen och lugnet.
Hellner berättar om sina norrländska intressen han lärt sig att odla: jakt, fiske och skoter - men även om de perfekta förutsättningarna till träning.
- Jag har bättre träning här än om jag hade bott i Östersund. Det är grym barmarksträning och när jag åker rullskidor på vägen upp mot Dundret kan jag åka uppför i 20 minuter i sträck. Det är perfekt.

I Gällivare finns även mentorn L-G Pettersson, som betytt och betyder mycket.
Och kompisarna. Helt vanliga kompisar.
Förbundskapten Jocke Abrahamsson tror att Hellner har ett stort behov av att få koppla bort skidåkningen och att han trivs med att omge sig med folk som inte har vallaburkar i huvudet.
- Kulturen i Norrbotten passar honom bra och jag tror det är viktigt för honom att omge sig med andra än skidåkare. Dessutom är det bra för landslaget att inte alla bor i Östersund.
Marcus Hellners mod att vandra den egna vägen har tagit honom riktigt långt.
I dag är han en av världens absolut bästa skidåkare.
Och förmodligen en av världens modigaste åkare.
På 15 km klassiskt var drömmen om guld så stor att han brakade rakt in i väggen. Han missade medaljen med 1,5 sekunder, men vann folket hjärtan. Alla älskade hans brutala satsning och själv säger han att han inte ångrat den enda sekund.
- Nej, jag hade inte kunnat göra på något annat sätt. Jag var så oerhört pigg, jag flög fram och åkte som i ett rus. Och återhämtningen var otrolig.

Ett tag ledde Hellner sin OS-debut med nästan tio sekunder. Sedan kom den.
Väggen.
- Jag var beredd på en svacka, men den släppte aldrig. Mjölksyresmällen kom tidigt och den fortsatte bara - i sex kilometer. Det kändes som en evighet.
Hellner är känd för att kunna plåga sin kropp hårdare än de flesta - men även för honom var loppet extremt.
Har du någonsin plågat kroppen så hårt?
- Nej, aldrig. Det var nog rekord.
Det tog ett helt dygn att återhämta sig. Men nu känner sig Hellner redo igen - både fysiskt och mentalt.
- Det går inte att gräva ner sig. Jag är inte ensam om att ha kommit fyra i ett OS och jag är inte ensam om att ha missat medalj med liten marginal heller. Man måste se framåt.
Du vann SM överlägset i skiathlon. Hur stor är din medaljchans i OS?
- Den är inte lika stor som på 15 km, men visst finns den. Fast jag måste nog göra mitt livs lopp för att lyckas.
Och han är beredd på att utmana den där gränsen igen. Kanske passera den ännu en gång.
- Jag har inte mycket att välja på. Jag tror att Lukas Bauer lär göra allt för att spräcka fältet direkt och jag måste hänga på.
Och vem är favorit?
- Petter Northug. Det här är hans bästa distans.