Kalla är störst - av dem alla

Nej, det blev inget guld.
Anna Haags skidor gled inte lika fort som tyskan Claudia Nystads på upploppet och det som alla drömde om, och några till och med hade lovat, förvandlades som ett silver.
Men ska vi deppa över det?
Nej, aldrig i livet.
Det är möjligt att Kalla borde ha åkt den sista sträckan, det är möjligt att saker hade kunnat göras annorlunda, men det här var ändå ett så vackert, rasande dramatiskt och mäktigt race att jag är alldeles utpumpad.

q q Och ett silver kan betyda så olika saker. Ett silver kan, till exempel, innebära att det skrivs helt ny OS-historia.

Åh, dessa soliga dagar i Whistler, dessa makalösa framgångar som sker här och nu och som är så svår att förstå vidden av.
Jag blir faktiskt alldeles snurrig.
Det är därför jag djupdyker i det förflutna, för att få perspektiv.
Till Sven Utterström, till Kiruna-Lasse, "Det lilla trollet", Sven-Åke Lundbäck och alla andra norrbottningar som lyckats med det oerhörda att vinna ett OS-guld.
Ett par har till och med ett guld och ett brons.
Men ingen kan ändå matcha det som Charlotte Kalla lyckats med under loppet av en vecka.

q q Jag skriver det så gärna igen: i och med sitt guld och silver är Charlotte Kalla vår främste olympier genom tiderna.

Givetvis är jag överväldigad, imponerad, lycklig och allt det där.
Men överraskad och chcokad? Nej, faktiskt inte.
Visst har det hänt att man ångrat rader man skrivit genom åren, till och med skämts och fått be om ursäkt ibland.
Men då och då får man till det och kan faktiskt känna gläjde och stolthet över det man skrivit.
Det här var den ingress jag formulerade inför Kallas första lopp här i OS:

"Det kommer en dag, förhoppningsvis dröjer den länge, då vi faktiskt ska summera sagan Charlotte Kalla.
När vi väl gör det är jag övertygad om en sak:
OS i Vanocuver blir ett av de viktigaste och bästa kapitlen."

Ja, det är exakt där vi är nu. Detta vackra och viktiga kapitel författas dag för dag, och just detta kapitel kommer att förknippas med Charlotte Kalla resten av hennes karriär.
Och det är ju faktiskt inte slut med det här.
Det återstår stafett och tremil och vi måste helt enkelt avvakta innan vi kan summera detta OS som jag hoppas förstör nattsömnen för åtminstone ett halvt län.

n n Det optimala hade såklart varit att Marcus Hellner hade fått skriva in sig sida vid sida med Kalla i histoireboken. Han åkte som en furie i semifinalen i ett desperat försök att rädda upp Teodor Peterssons fall.
Hellners sista sträcka var magisk. Tyvärr räckte det inte - och förmodligen hade det inte spelat någon roll om Sverige tagit sig till final. Efter den vansinniga urladdningen hade han inte haft tillräckligt med krafter kvar till en final i alla fall.
Men hans insats var inte mindre bragdartad för det.
Och OS är inte över för Marcus Hellner heller.


Det må så vara att vissa länder fnyser åt fenomenet sprintstafett och väljer att ställa över sina bästa åkare.
Jag kan inte förstå det, och faktiskt bryr jag mig inte ett smack. Ett OS handlar om medaljer och ingen medalj är mer värd än någon annan. Det är glittret runt halsen som skriver in idrottarna för evigt i tjocka historieböcker och gör dem legendariska.
Faktiskt för eviga tider.
I somras träffade jag skidskytten Klas Lestander i Arjeplog. Han vann OS-guld i skidskytte i Squaw Valley 1960. Det är alltså 40 år sedan, men Lestanders bragd har aldrig glömts. Han får fortfarande skriva autografer på idolkort för glatta livet och han gör det med stor glädje.
Ville bara skriva det, så att Charlotte Kalla och Marcus Hellner vet vad som väntar.
Det de åstadkommit här i Whistler Olympic Park ska aldrig glömmas.
Deras prestationer ska vi prata om och minnas i eviga tider. Om 40 år är det dom som skriver autugrafer på kort och drar skrönor för nya generationer om hur det var i de kanadensiska bergen det där året 2010, för länge sedan...


I söndags kväll (vilket borde ha varit natten och morgonen mot måndag för er) satt jag och njöt av fulla drag i Canada Hockey Place nere i Vancouver.
Nu har OS-hockeyn dragit igång på allvar - och den gjorde det med en bomb som försatte hemmanationen i ett smärre chocktillstånd.
I flera år har Kanada intalat sig själv som land att det är här hockeyn föddes och det är här guldet ska återbördas. Men USAs unga lag visade att Kanada faktiskt kan vara ett luftslott och nu måste Sidney Crosby, Jarome Iginla, Chris Pronger och grabbarna slå ut självaste Ryssland redan i kvartsfinalen.

q q Jag föreslår att Kanada redan börjar förbereda sin landsorg.

Sedan såg jag Sverige slå Finland enkelt, så enkelt att det spekulerades i läggmatch.
Så kan det vara. Nu blir det Tre Kronor som hamnar på samma halva som Kanada och Ryssland.
Men jag vill ändå se positivt på det. Äntligen såg man tecken på att Tre Kronor faktiskt är riktigt bra. Det jag befarade på förhand, att de nya stjärnorna skulle vara för blyga inför ikonoer som Foppa, Lidström och Alfredsson, kan vi avfärda.
Det är laget ska ledas av Nicklas Bäckström. Det är i hans känsliga handleder som Sveriges OS-öde vilar.