Det är ju det som är så mäktigt med ett OS.
Man vet aldrig på förhand vad som ska hända, bara att det kommer att hända stora saker och att man får vara med när världens idrottshistoria skrivs.
Visst har det varit tufft, särskilt resorna och tidspressen (ofta har loppen avgjorts tio minuter innan NSD går i tryck), jag har varit nära att gå in i väggen ett par gånger men hela tiden hittat ny energi tack vare förstående kollegor och gyllene ögonblick att skriva om.
Sverige har enligt mig gjort ett fantastiskt OS. För fyra år sedan tog vi sju guld och 14 medaljer och det sades att vi aldrig skulle göra ett lika bra OS igen. Nej, vi nådde inte riktigt ända fram - men då ska vi komma ihåg några saker:
# Helena Jonsson klappade ihop på ett obegripligt sätt. Där rök några medaljer.
# Anja Pärson kraschade i silverläge. Det påverkade säkert resten av hennes OS.
# Våra supersprinters, Emil Jönsson och Hanna Falk, fick OS förstört av sjukdom och skada.
# Båda våra hockeylag misslyckades.
# Vi radade upp fjärdeplatser.
Så med riktigt bra utdelning hade vi faktiskt utklassat vårt facit från Turin.
## Och ur norrbottniskt perspektiv - mitt perspektiv - har OS varit en saga. En saga som det varit en ynnest att få skildra.
Jag kommer för alltid förknippa dessa veckor med Charlotte Kalla och Marcus Hellner. I framtiden kommer vi nog se på Vancouver som platsen där de båda fick sina slutliga genombrott.
Innan OS skrev jag en halvkaxig mening som gick ut på att Sveriges OS till stor del skulle bli Norrbottens och med facit i hand finns det inget att ångra.
Precis så blev det.
Tre guld och ett silver är inte illa pinkat och om mina uträkningar stämmer slutar Norrbotten på tolfte plats i medaljligan. Finland får nöja sig med en 25:e plats.
## Att det är Norrbottens bästa OS genom tiderna behöver väl knappast påpekas.
Marcus Hellner är nu vår nya skidkung och han har alla förutsättningar att bli riktigt, riktigt stor. Kanske inte i Gunde Svan-nivå, men faktiskt någonting ditåt.
Förbundskapten Joakim Abrahamsson tror att han redan om ett år kan vara med och vinna klassiska femmilar - och i så fall har han hela registret.
Det gäller förresten även för Charlotte Kalla.
Insatsen på tremilen var faktiskt på ett sätt hennnes största prestation i OS.
Hon var en av favoriterna i såväl 10 km fristil och i teamsprinten. Där motsvarade hon förväntningarna - men på tremilen överträffade hon dem.
Det var hennes bästa klassiska lopp hittills i karriären.
Att lyckas med det efter allt det hon upplevt de senaste två veckorna, med guldhysteri och förkylning, är en bragd.
Och det ger faktiskt svindlande framtidsutsikter.
Inge Bråten, den förre svenske förbundskaptenen, nu Kanadas, säger att Kalla kan dominera damskidåkningen i tio år.
Magnus Ingesson är mer försiktig, men får ett lurigt leende när Kalla och framtiden kommer på tal.
- Får hon bara vara frisk och träna hårt kommer hon att bli bättre. Hon kommer att utvecklas i flera år till.
## Om fyra år, i ryska Sotsji, kan hon absolut upprepa det som Marit Björgen gjorde här.
Slutligen - lite OS i punktform.
Störst besvikelse: Delad förstaplats mellan Helena Jonsson och Tre Kronor. Jonsson hade ett bedrövligt OS att hon skulle åka hem utan en enda medalj fanns liksom inte i föreställningsvärlden. Där har Staffan Eklund och Wolfgang Pichler mycket analyserande att göra. Tre Kronor förlorade mot ett bra Slovakien eftersom man inte såg färdigt ut som lag. Mycket hackade i spelet och flera stjärnor har sett sina bästa dagar.
Största sorgen: OS hann inte ens börja innan den georgiske rodelåkaren Nodar Kumaritasjvili omkom i ett träningsåk. Varje dag har jag passerat ett minnesmärke där folk lagt blommor för att hedra Kumaritasjvili. Oerhört tragiskt.
Största bragden: Men jag väljer ändå Anja Pärson. Att hon reste sig från sin brutala krasch och tog brons dagen efter var makalöst. Även Björn Ferrys guld har klar bragdstämpel.
Största wow-upplevelsen: Utan tvekan puckelpisten, då Kanada tog historiens första OS-guld på hemmaplan. Det blev några till sen, men jag fick uppleva det första. Snacka om drag på läktarna.
Största lättnaden: Det verkar ha varit väldigt rena spel. Inte ett dopningsavslöjande så långt ögat når.
Vackraste tårarna: Kanadensiska konståkerskan Joannie Rochettes tårar som bronsmedaljör berörde en hel värld. Hennes mamma och pappa kom till Vancouver för att heja på dottern, några dagar innan tävlingen dog mamman fullständigt oväntat. Rochette åkte ändå ? och tog brons.
Mina tårar: Jo, när Charlotte Kalla klev upp överst på prispallen blev det fuktigt på krönikörs-kinden.
Största humorn: Jag såg Kanadas premiärminister Stephen Harper intervjuas i TV. Programledaren lade sig till med den riktigt allvarliga minen och sa:? Mr premiärminister ? nu är det dags för frågan som hela landet kräver svar på.... Du var i curlinghallen i dag: vad tycker du om det norska lagets byxor?
Största charmtrollet: Jag smälte totalt när jag såg Ghanas slalomåkare Kwame ?The snow lepard? Nkrumah-Acheampong undvika sistaplatsen. Kanadensarna har verkligen tagit snöleoparden till sina hjärtan.
Största hysterin: Kanadas hockeylandslag. Utan tvekan. De kanadensare som inte såg finalen lär inte våga säga det i efterhand.
## Med dessa rader tackar jag för mig och packar väskan och åker hem.