Det var ju egentligen en bra match, det här också, ur ett rent taktiskt Luleåperspektiv. Växjö hade pucken, Luleå kontrade, Karl Fabricius höll på att valla in ledningsmålet via Teemu Lassilas skridsko och när hemmalaget tog sina skott utifrån var Mark Owuya tät och trygg. Det kändes hela tiden som att Luleå hade kontroll på saker och ting.
Men ni som sett Luleå den senaste tiden vet att det, allt som oftast, bara är en chimär.
I den andra perioden fick Dean Kukan pucken på offensiv blå. Hårt pressad av motståndare valde han det svåraste alternativet – en snurrfint, Johan Franssons specialitet. Det gick som det gick, det såg ut som att Växjöspelaren slog undan Kukans skridskor, men det förändrar inte följande faktum:
Om Kukan bara lagt ner pucken i rundeln hade det fortfarande stått 0-0 fem sekunder senare.
Istället vände Dennis Rasmussen om i en kontring med två medspelarstatister mot Andreas Hjelm och satte 1-0 under plocken på Mark Owuya utan att ens fundera på att passa.
Rasmussen var distinkt och fylld av självförtroende – den direkta motsatsen till Linus Persson. Några minuter senare i andra perioden spelade Luleå sitt första powerplay i matchen, Persson fick öppet mål vid bortre stolpen – och lyckades krångla pucken i burgaveln.
Där, någonstans, har ni skillnaden mellan de här lagen. Växjö lyckades utnyttja Luleås misstag. Luleå misslyckades med det mesta.
Luleå misslyckades med att skapa tillräcklig fart genom mittzonen.
Luleå misslyckades med att pressa osäkre Lassila och att utnyttja hans misstag.
Luleå misslyckades med att sätta de få chanser som dök upp ur tomma intet.
Det här var ingen katastrofal insats, inte alls, bara lite för dålig för att kunna vinna. Det som verkligen oroar mig var det som hände i andra perioden. Daniel Gunnarsson hamnade i en närkamp, ramlade och brakade rakt in i sargen. Det såg ut som att han fick ont i ett knä, han testade ett byte efter situationen men linkade av isen, och skulle han vara allvarligt skadad har Luleå problem.
Det här laget kan tvingas spela en måstematch utan tre av de fem backar som haft mest istid den här säsongen.
Det märks i alla aspekter i spelet, det märks på sättet som Växjö så enkelt får fast Luleå i egen zon och det märks när forwards tvingas spela anfallsspel utan vettiga förstapass. Jag vet inte varför Jonas Rönnqvist envisas med att hålla Marcus Fagerudd utanför laget – kanske tycker han att han är för svag defensivt – men jag vet att han knappast kan fortsätta med det.
Det är dags att ge Fagerudd chansen.
Han har en bländande offensiv i kroppen – och med tanke på hur Luleås backar spelar i egen zon kan det knappast bli sämre.
Till sist, ett par ord om målvaktsvalet: David Rautio hade spelat tre matcher i slutspelet och vunnit två. Mark Owuya hade spelat en – och förlorat den. Jonas Rönnqvist hade en gyllene chans att bygga en förstekeeper i går, det enda han behövde göra var att spela det vinnande laget igen.
Istället kastade han in Owuya – och skapade kaos.
Nu har han en målvakt som inte känner tränarens förtroende, en målvakt som inte vet hur det känns att vinna och två matcher som måste vinnas.
Det blir intressant att se hur han löser den knipan.