Jag står utanför Luleås omklädningsrum strax efter matchen. Joel Lassinantti har just lämnat tv-kamerorna bakom sig, där inne jublas det och här utanför kommer sportdirektör Thor Stöckel och sportchef Lars ”Osten” Bergström gående.
Om de är lättade efter första trepoängaren?
Tja, Stöckel försöker krama mig – det säger en hel del.
Ni vet redan förutsättningarna för den här matchen, de var inte de enklaste. Alla lag mår bra av en fin start. Jag tror att ett lag som har nio nya spelare, som fortfarande letar efter rätt kemi och harmoni, är ännu mer beroende av den arbetsro som segrar för med sig. Dessutom har Luleå Hockey ett monster till säsongsinledning när man möter tre tänkta toppkonkurrenter under de fyra första matcherna.
Växjö är inte ett lika brett lag som i fjol, inte än i alla fall, men det är långt ifrån ihåligt. Tränaren Sam Hallam skickade ut sin tredjekedja – med Liam Reddox, Josh Hennessy och Linus Fröberg - för att ta hand om Luleås Amerikalinje. Så långt allt bra. Problemet för Hallam? Han hade inte en till tredjelina för att ta hand om Johan Harjus kedja.
Han hade nog behövt en bara för att kunna hantera Toni Rajala.
Den lille finske trollkarlen klev av tåget från Danmark strax innan tre i går. Då hade han tränat ett par dagar med danska laget Rungstedt, jag skjutsade honom till ishallen och medan han lastade klubbor och trunk ur NSD-bilen suckade han över hur bedövande tråkigt det varit med en försäsong utan lagkamrater. När hans lagkamrater kom till omklädningsrummet 45 minuter senare var Rajala eld och lågor, sprang omkring och skakade hand, han var ett enda stort leende.
Han tog med sig det leendet ut till match.
Toni Rajala spelade med samma attackpsyke och vilda glädje som ett brunstigt bältdjur i en bowlinghall. Han gjorde mål efter 52 sekunder, han lekte med motståndarbackar och spelade fram lagkamrater. Hela tiden på marginalerna, aldrig någonsin över dem. I andra perioden klev hans lagkamrater fram, Bill Sweatt smekte ett dragskott i krysset och Jacob Micflikier bankade in en målvaktsretur. Luleå tryckte på, skapade chanser – och gjorde mål, till och med i numerärt överläge. Fram till 19.09 i andra perioden fanns det noll och inget att oroa sig för.
Fram till 19.09 i andra perioden hade Luleå Hockey den här matchen halvvägs in i det chartrade planet.
Fram till 19.09 lyckades Växjö inte utnyttja ett enda av de misstag som Luleå faktiskt bjöd på.
Sedan utnyttjade hemmalaget allt.
Ett ögonblicks ouppmärksamhet av Craig Schira och Jonathan Sigalet, Robert Rosén fri och 1-3.
En förlorad tekning av Johan Harju, en krock mellan Joel Lassinantti och Ilari Melart, öppet mål för Richard Gynge och 2-3.
I tredje fick vi se ett betydligt mer försiktigt Luleå Hockey. De finurliga – men svåra – kortpassningarna i egen zon ersattes med enkla puckar ut ur zon, via sargen eller fem meter upp i luften. Backarna blev osäkrare i positionsspelet, vågade inte stå upp lika högt i banan som i de två första perioderna, samtidigt som forwards inte pressade lika hårt för att kunna jobba hemåt snabbare.
Med de ingredienserna blir det ett recept på ruin.
Luleå fick ingen fart i sina anfall, blev aldrig av med några motståndare, och när Växjö återerövrade pucken i egen zon fanns det ett hav av yta att spela på och ingen att stressas av.
Växjö hade drömlägen, Lassinantti gjorde monsterräddningar, puckarna dansade runt honom, ibland i målramen. Luleå drabbades av utvisningar, blev passivt, orkade inte trampa förbi pressen och kunde inte spela sig ur den.
Och så, plötsligt, slutsignalen.
Jag vet inte var den kom i från, men för Luleåspelarna måste den ha mullrat som alla himlens dragbasuner och trumpeter.
Laget klarade den första delen i sin första fruktansvärda fyrstegsraket. Det var inte vackert – men det var oerhört viktigt. Stjärnorna gjorde målen och lagmaskinen levererade i sista perioden.
Joel Lassinantti hävdade efter matchen att det inte alls var så svettigt som det såg ut från läktaren, men jag tror han friserar sanningen en smula. Det här var en seger som gav Luleå precis allt man kunde hoppas på – självförtroende, ryggrad och framtidstro.
Det här var en seger som betydde mer än tre poäng.
Klart fasen klubbledarna jublade.