En minut och 26 sekunder.
Sedan var finalen över.
Johanna Mattsson gjorde vad hon hade drömt om under de nästan två åren hon inte kunde tävla på grund av en svår knäskada.
Hon vann EM-guld. .
– Jag somnade vid halv tolv natten till onsdagen och var trött när klockan ringde. Sen sa jag till mig själv: "Fan, det är det här jag drömt om. Det är det här jag velat. Så kör nu för fan"
Hon fortsätter:
– Jag är så lycklig. Jag har varit borta så länge med alla skador och så händer det här. Jag har inte tävlat på internationell nivå på två år.
Gällivarebrottaren vann finalen i 60-kilosklassen på fall mot Hafize Sahin från Turkiet.
– Det var jätte,jätteskönt att vinna på fall. Det är det bästa sättet att vinna på och man behöver inte fokusera så länge. Jag hade lagt upp en bra taktik och jag visste att hon var bra på vänster sida. Först tvekade jag lite men sen kände jag att jag var starkare och tog runt hennes huvud, säger hon.
Mattsson vann sin inledningsmatch med 8–3 över regerande JVM-mästarinnam, ryskan Svetlana Lipatova. Och efter det vann hon semifinalen mot bulgariska Taybe Mustafa Yusein med hela 7–0.
– Jag fick en tuff lottning så jag visste att finalen skulle vara min enklaste match. Man vet aldrig vad som väntar och man ska inte underskatta sina motståndare, men jag kände att jag var starkare än henne.
Två veckor innan EM sa Mattsson till NSD att hon inte visste vilken form hon är i.
Och 25-åringen är fortfarande osäker.
– Jag vet ännu inte om jag var i jättebra form. Det var mycket vilja. Jag ville det så himla mycket. Jag ville visa mig själv och alla andra att jag är tillbaka. Formen var okej men jag vet inte om den är superduper bra. Jag började träna brottning i januari-februari, men hade mycket nytta av min fysik som jag har hunnit jobba på under skadeperioden. Jag känner mig stark.
Mattsson vann EM-guld 2009, men denna medlaj värderar hon högre.
– Ja, jag tror det. Alla medaljer är speciella men just med tanke på hur lång väg jag vandrat med blod, svett och tårar måste jag värdera det gär guldet lite högre.
Finns det några personer som betytt extra mycket för dig under din skadeperiod?
– Min sjukgymnast Clare Pedersen och min tränare Fariborz Besarati har betytt jättemycket. De har trott på mig även fast ingen annan har gjort det. De har verkligen stöttat och hjälpt mig på alla sätt och vis.
Vad tänker du när du ser tillbaka på den tiden?
– Man glömmer snabbt. Det fanns många gånger då jag själv och andra har tvivlat på om jag skulle komma tillbaka. Jag sa det till min pojkvän för ett halvår sedan, varje gång man tar medalj på mästerskap ska man vara nöjd. Jag har lärt mig att känna mig tacksam varje gång jag jag är på en stor tävling.
Hur ska du fira det här?
– Nu ska jag heja fram syrran i morgon (torsdag). Vi har börjat bra med ett brons och ett guld, så nu hoppas jag att fler tjejer får kliva upp på pallen. Det skulle vara jättekul.