Pragelato, Italien, den 14 februari 2006. Det är alla hjärtans dag och på den olympiska skidstadion kommer de två sprintstafetterna att gå rakt in i svenska folkets hjärta.
– Det som är häftigast, det är inställningen. Jag tänkte bara att vi skulle vinna. Det var inte att vi skulle ta medalj eller ta oss till final. Det fanns bara guld i huvudet. Det loppet skiljde sig ganska mycket från andra lopp, säger Lina Andersson tio år efteråt.
När damernas sprintstafett ska avgöras är det tre nationer som slåss om guldet. Med bara några hundra meter kvar har Lina Andersson sällskap av Kanadas Becky Scott och Finlands Virpi Kuitunen. Och tjejen från Malmberget känner sig stark.
– Jag hade tänkt att jag inte skulle rycka för tidigt. Jag kände mig så pigg att det kändes som att jag körde på sparlåga hela tiden. Jag ville bara sticka, men hade bestämt mig för att jag inte skulle göra det innan spurten. Men det var en vänsterkurva med kanske 200 meter kvar och jag hade nog tänkt vänta lite. Men i den kurvan satte jag in stöten.
Stöten räcker. Hon får direkt en lucka till Kuitunen och Scott. Kanadensiskan närmar sig lite på slutet, men den svenska segern är aldrig hotad.
– Man tänker inte direkt under loppen. Men när man spurtar på ett OS-upplopp och känner att man drar ifrån då är man ändå medveten om det. Man är så otroligt trött så… Så trött har jag nog hellre aldrig varit någon gång när jag passerat en mållinje.
I målet väntar lagkompisen Anna Olsson (då Dahlberg) med en stor kram.
– Jag kunde nog knappt stå på benen. Hon fick hålla mig uppe.
Anderssons och Olssons triumf var det första svenska guldet i vinter-OS på tolv år och början på magiska dagar i Turin. Bara en halvtimme senare vann Thobias Fredriksson och Björn Lind herrarnas sprintstafett.
När Lina Andersson tänker tillbaka på det tio år senare säger hon att det känns som det var i går. Hon hade verkligen en perfekt dag.
– Det berodde mycket på den mentala inställningen. Det fanns inga tvivel. Det var bara att köra. Jag kommer ihåg att jag efteråt tänkte att jag aldrig kört en tävling som har gått så lätt. Allt flöt bara på, säger hon och fortsätter:
– Dagen efter hade jag träningsvärk i magen och det har man aldrig mitt i säsongen. När jag fick det efter det loppet måste jag ha gjort något ovanligt.
Och med tio års distans har hon perspektiv på guldet.
– Det är klart att det känns stort, men det känns ändå inte så gigantiskt stort som andra uppfattar det. Nu när jag tittar på idrott nu från sidan kan det kännas större än när man är i det själv. Det var svårt att sätta i perspektiv då. Det känns större nu efteråt.
Lina Andersson, 36, slutade med skidåkningen 2011 och är numera tvåbarnsmamma. Hon pluggar miljö- och hälsoskydd i Umeå.
Hon kommer att fira alla hjärtans dag på söndag på Lugnets skidstadion i Falun där hennes man Mats jobbar som vallare åt svenska landslaget.
Men hon får inte ihop en guldreunion med Anna Olsson på tioårsdagen av guldet.
– Jag har faktiskt skickat ett blommogram till henne som hon ska få som överraskning. Vi har väl pratat om att träffas och fira, men det blir svårt just nu. Hennes man (Johan) åker skidor i långloppscupen och min vallar i landslaget. Det blir svårt för oss båda två nu på söndag.
Även om de inte kan träffas är bandet med Olsson speciellt. De kommer alltid att dela en perfekt gulddag på alla hjärtans dag.