Efter tio minuter skrev jag i mitt anteckningsblock. "Det här är över".
Guldfavoriten Udominate hade chockstartat, kört över Northland och såg oövervinnerligt ut. Spelarna i Northland var så små, så rädda, så passiva.
Det skulle ha varit över. Det borde ha varit slut. Bussen skulle redan ha varit på väg till Luleå.
Men som vi redan såg förra säsongen. Northland Basket under Jens Tillmans ledning är något annat, gjort av en materia som vi knappt känner till.
När laget fick vittring i den fjärde perioden bytte Miah-Marie Langlois om, tog på sig rånarhuvan, gav sig ut på guldjakt och bar sitt lag de sista tio minuterna. När hon behövdes som mest, efter en svajjig säsong, tog kanadensiska landslagsguarden laget på sina axlar och fixade en seger med 70–65 i en första finalmatchen.
Det var magiskt och se.
Vad kan vi nu vänta oss i resten av finalserien?
Omöjligt att säga. Men Northland har i alla fall gjort det laget var tvingat att göra: Vinna en match borta.
Nu måste kaxiga Udominate göra samma sak. Det kommer bli läskigt svårt. Jag lovar.