Julie Vanloo har just avgjort den första matchen för sitt nya lag. Nu står hon med priset till matchens lirare i händerna, omringad av sina lagkamrater, med ett tveksamt leende. ”Ta hem den till det rosa huset, ät flingor ur den”, säger Katie Bussey. ”En sån där har jag också fått”, säger Tina Trebec. ”Du kan ge bort den som julklapp”, tipsar någon annan.
Priset matchade inte riktigt insatsen.
Det går utmärkt att hävda att vinnaren av den här matchen faktiskt kommer att vinna grundserien, eftersom inbördes möten räknas före målskillnad. Lagen möts tre gånger i serien, två gånger här i Umeå eftersom Udominate vann serien i fjol, och om Luleå Basket snodde en seger redan nu skulle man klara av att förlora nästa bortamöte – och bara behöva vinna hemma för att säkra hemmaplansfördel hela vägen till en avgörande SM-final.
I fjol såg vi Luleå Basket förlora här och tappa seriesegern. I slutänden spelade det ingen roll, men att hela tiden kämpa mot en hemmaplansfördel är jobbigt. Därför betydde den här matchen mer än bara en simpel premiär på vad som mycket väl kan vara idrotts-Sveriges mest odramatiska grundserie.
Hårdraget: I förlängningen kan den här matchen faktiskt avgöra vilket lag som tar SM-guld – och när insatserna höjs gör spänningen det också.
Aldrig tidigare har så många försökt så mycket och fått så lite uträttat.
Danielle Hamilton-Carter blockade motståndare, Katie Bussey missade treor. Asia Boyd bjöd på ett drömpass och en trea i sina två första bollkontakter, Josefin Vesterberg missade enkla hoppskott. Julie Vanloo blev rånad på bollen – och Boyd sprang ikapp de kontrande motståndarna och tog tillbaka den. Det var som en påse lösviktsgodis som Mefistofeles plockat ihop – varannan karamell smakade öronvax.
Och på sidlinjen: Jens Tillman, en kaosekvation helt på egen hand.
Luleåtränaren gapade, skrek, skällde och gormade. Han vevade med armarna, stundtals åt spelarna, stundtals åt domarna, ibland åt motståndarcoachen Tamara Ruzic och stundtals åt sig själv. Han var missnöjd med väldigt mycket – trots att det faktiskt var gästerna som hela tiden kontrollerade matchen.
– Det såg ut som att vi inte vågade, som att vi blev rädda. Jag hatar det – och jag kommer aldrig att tillåta det, sa Tillman efter matchen.
Det där modet som Tillman saknade i första halvlek kom fram i andra, mycket tack vare Vanloo. Hennes tre raka trepoängare – den sista en belgisk praktvåffla rakt i ansiktet på Frida Aili – gav Luleå Basket den trygghet som behövdes för att avgöra matchen. Jag har oroat mig för vem som skulle ta över stafettpinnen från Miah-Marie Langlois, men Vanloo tog den och körde ner den i halsen på mig.
– Hon var mycket bättre nu än tidigare – och hon kommer att bli mycket bättre än så här innan säsongen är över, sa Tillman, innan jag frågade honom om de vunnit grundserien – redan nu.
– Inte alls omöjligt, faktiskt. Jag kan inte se oss förlora hemma, sa Tillman, innan han kom på sig själv.
– …men allt kan naturligtvis hända, vi tar en match i taget.
Sanningen är att det här var ett besked som troligen tvingar Udominate att gå på värvarstråt. Den här klubben har ingen lust att förlora igen, inga intentioner att lägga sig platt för Luleås dominans.
Utan två av sina bästa returtagare – lagkaptenen Anna Barthold och tunga Allis Nyström – slog Luleå Basket det enda lag som kan utmana om SM-guldet.
Enkelt, dessutom.
Det här var inte allt, inte alls – men Luleå Basket visade att den här klubben fortfarande äger mästerskapet.
Jag ser inte vem som ska kunna stjäla det.