I sin första Ironman-tävling någonsin i Kalmar överraskande hon sig själv totalt genom att ta hem segern. En vinst som innebar mer än bara lycka då hon kvalificerade sig för världens mest exklusiva Ironman-lopp.
– Det är fantastiskt att ha fått den här möjligheten. Jag har hela tiden fått nypa mig i armen och påminna mig själv att jag ska göra det här. Jag blir helt överväldigad när man tänker på det. Att jag är en av 63 kvinnor i hela världen i min åldersgrupp som ska göra det här. Då börjar man förstå att vem som helst inte får möjligheten, då blir jag så tacksam att jag får göra det här, säger 49-åringen.
Hur stort är det här för dig?
– Det är så stort att jag själv att jag inte ens fattar. Jag är ju fortfarande den där lilla tanten från Luleå. Och det kommer jag fortsätta att vara när jag kommer hem. Sen måste jag fortsätta berätta för mig själv att jag gjort något lite större än att bara springa stadsmaran. Mina prestationsmål och min drivkraft var bara att få göra en Iron Man. Samtidigt är jag stolt. Allt det här har jag ju gjort själv. Det är ingen som sprungit eller tränat åt mig för att ta mig för att ta mig hit.
Till Hawaii, en paradisort för många och det låter inte som något annat när Åsa beskriver ön.
– Det är varmt, fuktigt och otroligt vackert. Simningen är fantastiskt med sköldpaddor, fiskar och ett otroligt klart vatten. Alla de här fiskarna som vi har i akvariumet hemma finns här, sen är det sjögurkor och sjöborrar bland annat. Delfinerna har jag inte träffat än men de finns längs banan sägs det.
Du kanske får sällskap av en delfin när du simmar då?
– Haha, skulle jag få jag sällskap av en delfin skulle det överträffa allt, skrattar Åsa men tillägger snabbt.
– Jag tror det kommer vara så mycket plask i vattnet att de sticker.
Och just gällande banan är det en utmaning. För även om det är ett triathlon precis samma längd som i Kalmar är det annat.
– Banan är betydligt tuffare och mer kuperad. Det blir tyngre cykling så man inte kan ligga på samma kadens. Samma med löpningen. Det går inte att springa fort upp för backarna utan man får försöka hitta en rytm.
Loppet startar 19.20 på lördag kväll svensk tid (09.20 lokal tid) och när sporten pratar med triatleten så har hon precis kommit från ett möte med alla deltagare.
– De gick igenom säkerhet och sådant gäller som gäller. Sen sa de på mötet att vi var dem bästa i världen just nu och att vi skulle passa på att ha roligt. Alla har vunnit sitt lopp liksom. Det var märkligt att höra men man får försöka ta in det, säger Åsa Nilsson.
Men innan flyget lyfte till Hawaii och USA var det i Sverige som förberedelserna skulle göras i. Några minst sagt udda förberedelser.
– Jag har fått hjälpt av ett lokalt gym där jag har fått vara där och cyklat när de inte varit där. Då har de höjt upp värmen i lokalen för mig så då har jag cyklat där i värmen påklädd med underställ, vintertights och ett vinterpannband, skrattar Åsa och berättar vidare.
– Sen förutom på gymmet har jag även sprungit ute sedan slutet av augusti med vinterkläder, dunjacka, underställ, vintertights och mössa. Även fast det varit sommar och sol. Så när man har mött andra löpare som kommit i shorts och t-shirt har de tittat lite konstigt kan säga. Man ser att de andra som springer eller promenerar har stannat till och funderat på vad man håller på med. Är hon lite dum?
Under träningen gällde det att ha mål och det har Åsa.
– Jag försöker skapa en egen bild och känsla hur det ska vara på lördag kväll när jag går i mål. Jag har inte börjat med mental träning men jag har fått ett underbart råd från min 17-åriga son Jonathan. Han sa så här till mig innan jag åkte. ”Du mamma, ta en boj i taget.” Så det ska jag göra. Det gjorde jag redan i Kalmar och det ska jag göra nu också. Jag tänkte på honom så många gånger under loppet där och det kommer jag göra nu med.
Är du på Hawaii själv nu?
– Nej jag har mitt enorma stöd. Jag har med mig min lillasyster, hennes man och min sambo Patrik. De är ovärderliga i att de finns här och stöttar. Jag hade inte åkt någonstans utan min sambo. Jag hade aldrig packat cykeln och åkt utan honom hela vägen hit. Han skäller på mig och pushar mig för att göra rätt när det behövs. Han gör så att jag tar mig tid att förbereda mig fullt och på banan. Sen så ser han också till så jag äter, säger Åsa och skrattar till.
Viktigt med maten nu innan loppet kan jag tänka mig?
– Ja, det är det och det är mycket tidskrävande. Jag ska äta nu innan jag går och lägger mig. Det blir kvällsmat med hallon, grädde och nötter. De har jättemycket macademiannötter. Det verkar vara den stora nöten här.