Comebacken efter återkomsten till Norrbotten blev en succé. Rånlund hade tagit sig till Umåker med stoet Ellen Degeneres och hon tog sig till ledningen tämligen per omgående. Väl där var det ingen i fältet som kunde hota henne. Jorma Särkiniva i sulkyn behövde knappt göra något för att Rånlunds sto skulle hålla farten.
– Hon vann åkandes med åtta längder, säger han nöjt.
Det var första loppet och första segern sedan flytten från Skåne.
Det andra loppet sedan flytten till Norrbotten avgjordes på hemmabanan Bodentravet. Ellen Degeneres hade spår ett, men kunde inte svara när Petri Salmelas storfavorit Yankee Blue kom stormande från sjundespår. Rånlunds häst låg i rygg på Yankee Blue ända fram till upploppet där hon fick luckan. Jorma Särkiniva vek ut ett spår och utmanade Mika Forss körde Yankee Blue. Ellen Degeneres nådde dock aldrig ända fram utan blev tvåa knappt slagen.
De två starterna har dock gett Rånlund lite arbetsro inför fortsättningen.
Var det ett tufft beslut att flytta hem eller kände du att det var dags?
– Det kändes oerhört rätt, men samtidigt skapade det en hel del ångest över att epoken skulle ta slut.
Men vi återvänder 35 år bakåt i tiden. 1985 så tävlades det inte på Bodentravet under november, december, januari och februari. Därför tittade Rånlund på andra möjligheter.
– Det var Otten Persson (legendarisk travtränare i Blekinge) som sa åt mig att om jag ställer hästarna på bussen så var det väl lika bra att åka så långt söderut som jag kunde. Så blev det också.
Även det var en satsning så skulle det inte vara för längre än fyra månader. Tanken var att han skulle återvända då man började tävla på Bodentravet efter vinteruppehållet.
– Jag tog mina tolv hästar och flyttade till Skåne, men avsikten var att återvända när säsongen startade här igen, säger Rånlund.
Men inledningen nere i Skåne fick honom på andra tankar.
– Jag vann tre lopp under första tävlingsdagen och det väckte intresse bland hästägare.
Även om det bra sportsligt så gick inte allt som smort. När han kom ner till Jägersro så saknade han fast plats för sina hästar.
Sportchef på Jägersro var travprofilen Hans G Lindskog och han såg till att bereda plats för den då 35-åriga Mats Rånlund.
– Hans G sa att det räckte om jag flyttade min licens till Jägersro för att få stall på banan direkt.
Den till en början tillfälliga flytten från Bodentravet hade dock föregåtts av en liknande innan. Det var när Mats Rånlund tre år tidigare testade att ta sina hästar söderut.
– 1983 höll jag mig hemma. Det var Umeå och Solänget som turades om att ha travtävlingar under vinter. Det var många mil i snöyra och minus 20 grader, säger Rånlund innan han fortsätter:
– Då tog jag ett beslut om att jag i framtiden antingen skulle stänga ner verksamheten under fyra månader eller åka söderut.
1985 valde han det senare alternativet. Han packade sina hästar på transporten och flyttade till Skåne.
Mats Rånlund blev lite senare stallgranne med en annan känd travprofil och det var Lutfi Kolgjini.
– Jag hade 50 boxar där och sedan kom Kolgjini dit. Vi byggde lösdrift för hingstarna och då hade jag väl runt 65 hästar som mest i träning.
Bland de hästarna han tog med sig från Boden så fanns två hästar som ligger honom varmt om hjärtat.
– Min bästa som jag tog med mig från Boden var bodenägda Alex Pride. Jag fick också in Formosa Kloster som jag hade tränat redan i Boden. Hon var en stjärna och Sveriges bästa sto under några år, säger Rånlund.
Rånlund har under åren fått frågan om varför han valde just Jägersro.
– Jag har brukat skämta om det och sagt att jag valde banan eftersom konkurrensen var lättast där. Det var givetvis sagt med en hel del ironi.
Mats Rånlund har en hel del stora segrar i bagaget, men han minns en talang lite extra mycket.
– Den största talangen jag har haft är Delvinator, men han dog innan ett lopp på Romme för några år sedan.
Vad var det som hände?
– Det var under uppkörningen som han blev skrämd av de andra hästarna. Thomas Uhrberg kastades ur sulkyn och han skenade två varv.
Efter två varv så fick Delvinator syn på grinden till stallbacken och hästarna som var på väg av banan.
– Hon som höll på att stänga hann inte få igen den och Delvinator sprang in i ett plattjärn som stack ut och han förblödde på fem minuter.
I efterspelet till den tragiska händelsen Mats Rånlund och Saxtorps Hästklinik AB 1,1 miljoner kronor i skadestånd.
Det är inte enda gången som Mats Rånlund har drabbats av tuffa motgångar.
– Alex Pride vann Sprintermästaren på Halmstadstravet 1986 trots att han inte var en sprinter. Direkt efter segern sprang han framför publiken som började klappa i händerna då fällde han upp svansen och ville sticka iväg igen.
– På stallbacken en timme senare så var han död.
Vad hände med honom?
– Obduktionsprotokollet sa att han dog av akut hjärtsvikt. Veterinären som jag konsulterade blev ju tokig när han läste vad som skrivits och det är ju klart att hade han inte haft akut hjärtsvikt så hade han ju överlevt. Protokollet sa egentligen ingenting.
– Då var jag nära att lägga ner karriären, säger Rånlund.
Vad gjorde att du ändå fortsatte med travsport?
– Jag vet inte riktigt, men jag hade väl 40 till 50 hästar i träning. Det hade varit svårt att avveckla och sedan gick sorgen och besvikelsen över efter en tid.
Vilket segrar i karriären minns du bäst?
– Det är sprintermästaren (1986) med Alex Pride och derbyt (1995) med Good As Gold.
Lord Quick är en annan stjärna som Rånlund har tränat. Tillsammans tog de sig till final i Elitloppet. Där blev ekipaget femma det året vanns storloppet av Napoletano med Stig H Johansson i sulkyn.
Mats Rånlund kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär med drygt 900 segrar som kusk.
Du kände inte av suget att nå 1000 segrar?
– Nej det har aldrig varit min strävan. I dag känner jag att jag är mer nöjd över att jag har nått över 1000 tränarsegrar än vad jag hade varit om jag nått 1000 kusksegrar.
Saknar du tiden när du körde själv?
– Nej då, det var ett beslut jag tog då jag kände mig klar.
Nu är han tillbaka där allt startade en gång och den största anledningen till återkomsten var ganska självklar.
– Jag har ju hela tiden saknat mina barn och barnbarn. Det har känts tuffare och tuffare för varje år och jag har missat mycket av den kontakten.