En satsning långt bort från eliten
I östra Norrbotten sprutar det lag i fyran, femman och sexan - men elitsatsningen är bara att glömma. Bredd behöver inte betyda spets.I nyligen återupplivade IFK Tärendö hoppas man bara på en sak: Att Gramner ska vara ledig när det är dags för derby mot Korpilombolo.
Magnus Ängsund är livrädd för en mittbacksplats: "Jag har ju sprungit på en kant i hela mitt liv", säger han.
Foto: Pelle Johansson
Det är umebor, stockholmare, folk som kört upp från Luleå, en kille som jobbar i Gällivare och till och med några som bor i Kangos. Totalt har Tärendö en trupp på 35 man.
- Det är lite svårt, man vet ju inte vad alla heter riktigt, säger Anders Funck och kliar sig under kepsen.
Fotbollen i Norrbotten är idrotternas motsvarighet till lapplisorna. Alla klagar, hela tiden. Och på ett plan är allt skitsnack sant - det bästa vi har är fortfarande stensist i tredjedivisionen, de små byaklubbarna dör ut - men på ett annat plan är det fel.
Kolla bara på den nordligaste sexan, med sju lag som snittar runt femton mil till bortamatcherna.
I Malmfälten - Kiruna och Gällivare kommuner, befolkningsmässigt ett likvärdigt område som östra Norrbotten - har de flesta lagen somnat in. Från division III och nedåt finns bara sex deltagande i seriesystemen, medan man från Övertorneå till Kalix hittar 14 lag. Det är en markant skillnad.
Varför?
Några är duktiga - några är det inte
IFK Tärendös seniorfotboll somnade in i början av 2000-talet, den senaste gången.
Sedan dess har det snackats om en återkomst och i julas hände något. Anders Funck - materialare, lagledare, webansvarig och tveksam till om han vill kallas för tränare - erkänner till slut att han kan vara en av de skyldiga.
- Vi spelade i sporthallen mellan jul och nyår, då var det ganska mycket folk och vi tänkte att vi kör. Sedan dess har vi tränat en gång i veckan, ibland har vi varit 15 och ibland var vi ingen, säger Funck.
Problemet: Hösten
Ute på planen ser man att några är riktigt duktiga bollspelare. Några är det inte, men det spelar inte så stor roll. Man får ha 18 spelare ombytta till match men det finns bara 17 tröjor.
Men det var inte bättre förr - bara annorlunda. En gång spelade Anders Funck bortamatch mot Koskullskulle med Svanstein. Dagen efter kom han hem till Tärendö, IFK hade inga spelare och Funck fick spela under namnet Olle Dalheim.
Om det blev problem? Nej, konstigt nog, eftersom han som blåste matchen var samma domare som som dömt i Koskullskulle kvällen innan.
- Problemet för oss har alltid varit höstmatcherna. Våra spelare kommer ju hit över helgerna, och det är inte så lockande om det är dåligt väder. Nyckeln är väl att det ska gå bra i serien, säger Leif Wettainen, en annan av de som inte vill kallas för tränare.
I NSDs arkiv finns fortfarande bilder på Leif Wettainen iförd Tärendös blåvita tröja från förra gången det begav sig. När det nu är dags för ännu ett försök med nya grabbar från byarna kring bifurkationen finns det i alla fall något som är beständigt. Wettainen är på plats.
Han är äldre, men å andra sidan säger han att han inte ska spela. Istället är det en annan hemvändande före detta storspelare som tagit över facklan.
Anders Gramner.
Efter att ha spelat i de högre serierna med Lira, IFK Luleå och Piteå flyttade Gramner hem till Kainulasjärvi. Han spelade ett par år i Ohtana/Aapua men slutade i fjol. Nu har han gjort comeback i IFK Tärendö - men det finns ett problem.
Han jobbar varannan helg.
Ledig till derbyt
Med Gramner vinner Tärendö. Utan honom? Förra helgen spelades första hemmamatchen mot Påläng. Det blev 3-0 i baken. Och i kväll, klockan åtta, är det derby mot Korpilombolo. Gramner är ledig, så det lär lösa sig.
Och vid vedupplaget tränar Tärendö vidare. På träläktaren har stövaren Sune trasslat in sig i sitt eget koppel, men det är ingen fara. Husse, Jon Kero, har snart slitit sönder baksida lår och linkar ut för att lösa härvan. Anders Funck studerar sitt senaste skadeoffer.
- Det är inte bra, det här. Vi måste sluta träna dagen innan match, säger han och skakar på huvudet.
Parkeringsplatsen har bröderna Oja lastat full med färdigkluven björkved ("vi lottar ut ett par pallar, inte fan märker de något"). Under tiden som träningen pågår kommer och går folk från byn. Man byter ett par ord med Anders, säger att det var bättre förr, skriker kanske några glada tillrop innan man lommar vidare.
Det är gemytligt.
Så vi kanske ska sluta gnälla på att vi inte har något fotbollslag här uppe. Det finns massor.
Okej, de är inte särskilt bra - men de har förbannat roligt.
I alla fall till i höst.
Så jobbar vi med nyheter