Lina Andersson: "Jag har aldrig fått en ärlig chans"

Tallsjön är en liten by ett par mil norr om Överkalix. Den ligger mitt i den björnrikaste skogen. Abborrarna frodas i sjön, precis som grodynglen.
Lina Andersson berättar att hon brukade leka med de små grodorna som liten. Men någon björn har hon aldrig sett till - än.
Det är hit hon kommer för att få ro.
- Det skulle aldrig gå en hel sommar utan att jag kom hit, många i min släkt har hus här, säger hon och pekar mot stugorna som utgör byn.
Man kan räkna dem på en hand.
Lina Andersson, 29, är här ett par dagar för att hälsa på sina föräldrar.
Och för att koppla av och blicka framåt.
Förra säsongen var ingen höjdare. Sjukdomar förstörde allt och Lina Andersson tvingades stanna hemma när de andra åkte till Vancouver.
Chansen att försvara OS-guldet från Turin gick upp i rök.
Länge var Lina tveksam till om hon ens skulle orka se OS på TV.
- Jag gruvade mig länge för det där, framför allt trodde jag att det skulle bli jobbigt att kolla på sprinttävlingarna. Men det gick faktiskt bra, inte alls så jobbigt som jag hade trott, säger hon och lutar sig tillbaka på bryggan vid den lilla sjön.
Kändes det jobbigt att se de andra svenskarna plocka hem medaljer?
- Nej, det tycker jag inte. Men visst tänkte jag tillbaka en del på 2006 och mitt OS-guld.
Är äldre än landslagstränaren
De senaste åren har Lina Andersson fått en helt ny roll i landslaget. Länge var hon en av de yngsta åkarna men nu tillhör hon den äldre generationen.
Med ett skratt berättar Lina att hon till och med är en månad äldre än den nye landslags-tränaren Rikard Grip.
Hela tiden ploppar det upp nya, unga stjärnor. Det handlar inte bara om Charlotte Kalla, Marcus Hellner och Anna Haag. Även såna som Magdalena Pajala, Jesper Modin och Hanna Falk är på stor frammarsch.
Man kan ju undra om Lina Andersson känner sig omsprungen.
- Nej, nej. Jag har aldrig haft några behov av att synas eller bli igenkänd. Jag överlåter gärna det åt någon annan. Dessutom är det ju bara positivt att det kommer fram fler duktiga åkare, det sporrar bara. Hade man varit ensam på topp hade det nog varit svårt att känna den där hungern. Nu måste man hela tiden kämpa för att ta en plats och det är bra.
Hon tittar ut över vattnet. Sitter tyst ett tag. Fortsätter sedan:
- Men sedan stämmer kanske inte mediebilden av landslaget riktigt. Alla tror att vi är så himla tajta, men vi är faktiskt inte som en enda stor familj.
Hur menar du?
- Vi är 15-20 individer i landslaget och det säger sig självt att alla inte är bästa kompisar. Det är klart att man går varann på nerverna en del, jag har ju inte valt att resa omkring med de här människorna, säger hon och fortsätter:
- Jag menar absolut inte att vi är osams, men alla kanske inte gläds åt varandras framgångar hela tiden. Och man umgås inte med alla.
"Det känns lite konstigt"
Lina berättar att hon känner en liten tomhet nu när Anna Olsson, 34, slutat - sprintkompisen som hon tagit både OS-guld och VM-silver tillsammans med.
- Det känns lite konstigt, vi har ju upplevt mycket ihop. Men minnen försvinner ju inte bara för att någon slutar, säger hon.
Själv har Lina Andersson aldrig haft några tankar på att lägga av.
- Nej, absolut inte. Realistiskt sett skulle jag kunna köra två OS till, det finns ju dem som håller på när de är 40 år, säger Lina och tillägger snabbt:
- Men det kommer jag inte att göra.
Men OS 2014 är ingen omöjlighet?
- Nej, det är det inte.
Lina Andersson har en specifik dröm. Den handlar inte om mästerskapsmedaljer eller pallplaceringar.
Hon önskar sig en hel säsong utan sjukdomar. Något hon aldrig fått uppleva.
Hela hennes karriär har störts av allergier och förkylningar.
- Jag skulle så gärna vilja få en ärlig chans att visa vad jag kan, det har jag aldrig fått.
Samtidigt som hon vill slippa sjuksängen säger Lina att hon är en tryggare person tack vare alla bakslag.
- Jag har kämpat i motvind under hela min karriär, men på något sätt har det blivit en styrka genom åren. Jag har lärt mig att idrott inte är på liv och död, jag kan ta motgångar.
Hon önskar att fler kunde känna så. Att det inte är hela världen om man misslyckas någon gång. Att man inte är en sämre människa för det.
Vill krama de yngre tjejerna i laget
En av Lina Anderssons yngre landslagskompisar, Magdalena Pajala, berättade i NSD för ett par månader sedan att hon levt med stor prestationångest.
Något Lina Andersson kan förstå.
- Det är ett jättestort problem, framför allt bland yngre tjejer. Då pratar jag inte bara om skidåkare, säger Lina Andersson.
Hennes röst får ett skarpare läge när hon pratar om det här. Det tycks vara ett ämne som berör henne.
- Det här är ett problem som borde tas upp redan på gymnasiet. Jättemånga tjejer slutar ju med sin idrott bara för att de känner prestationsångest och det är ju verkligen inte bra. Ibland vill man nästan gå fram och krama de yngre tjejerna i laget, få dem att sätta saker och ting i rätt perspektiv.
Lina känner sig trygg mentalt. Men det har inte alltid varit så enkelt.
Hon har bland annat valt bort att läsa artiklar eller se reportage om sig själv.
- Det är många som lägger timmar på att googla sig själva och läsa precis allt som skrivs, det är inte konstigt att man får prestationsångest då, säger Lina och fortsätter:
- Medierna är alldeles för onyanserade i min smak, allt är svart och vitt. Antingen gör man sitt livs lopp eller så gör man världens sämsta prestation.
Läste du inte ens tidningarna efter ditt OS-guld?
- Nej, det gjorde jag inte. Men mamma har klippt ut och sparat allt så jag kan läsa i efterhand om jag vill.