Alla krav och måsten tog död på glädjen

Emma Lundbäck, 22, kommer från Luleå och bor sedan några år i Östersund där hon pluggar och sysselsätter sig med sin nya sport. Det är sambon Sebastian Wredenberg och hans syster Agnes som har lett in henne på en bana som skidskytt.
Träningen har blivit lustfylld igen, och även om tävlingsinstinkterna är lättväckta är det inte hela världen om något skott skulle råka sitta i fel tavla någon gång.

Som längdåkare var situationen en helt annan.
Då var hon framför allt Sven-Åke Lundbäcks och Lena Carlzon-Lundbäcks dotter. Det passerade aldrig obemärkt att hon hade föräldrar som hade tagit guld på OS, VM och SM och vunnit Vasaloppet.

Det var heller inte så konstigt att Emma Lundbäck spåddes en lysande framtid när hon började visa resultat. Hon hade ju både generna och miljön.
- När jag gick i genom gamla klipp slog det mig att det stod om pappa och mamma i nästan vartenda ett. Det var inte så kul när man var i 15-16-årsåldern och ska frigöra sig från föräldrarna. På slutet brydde jag mig inte desto mer. Då kunde jag till och med tycka att det var lite kul, säger hon.
Det var andra orsaker som fick henne att tappa sugen. Bland annat har sjukdomarna har varit en ständig följeslagare under karriären. Emma Lundbäck har varvat toppresultat med långa perioder som har förstörts av astma, förkylningar och i bland oförklarliga sjukdomar och formsvackor.
Det var inte minst tydligt på junior-SM i Gällivare 2004 då Emma kollapsade utan synbar anledningen en halvtimme före start i det första loppet. Tävlingsveckan såg ut att var körd.
Men efter att ha undersökts av läkare som inte hittade några störningar i kroppen kom hon till start två dagar senare - och vann femkilometersloppet.
Karriären fortsatte att gå upp och ned, framgångar blandades med besvikelser. Det hände att hela säsonger mer eller mindre gick åt skogen på grund av efterhängsna sjukdomar.
Ändå fanns pressen där.
Det oundvikliga beslutet
Under våren 2007 gjorde hon sina sista tävlingar och säsongen innehöll en riktig höjdpunkt, SM-veckan i den nya hemstaden Östersund. Hon vann guld med stafettlaget och tog brons i sprintstafett tillsammans med Susanne Nyström.
- Det var något som hände. Det var roligt, jag kunde bo hemma och allt kändes bra. Jag har aldrig åkt så fort som jag gjorde i jaktstarten. Men veckan därpå var det Sverigecup i Filipstad och jag satt i skogen och grinade. Jag ville inte vara där.
Beslutet var till sist oundvikligt.
- Jag var jätteless på att träna och tävla. Det var så många måsten, så många krav, så mycket motgångar och så mycket stress. Till sist kände jag att jag måste kliva av för att kunna må bra igen.
Till en början var mest bara lättnad. När många av kompisarna drog i gång försäsongsträningen kändes det lite konstigt, men inte värre än att hon kunde leva med det.
Uppehållet från träningen blev kortvarigt. Hon började hänga med Sebastian och Agnes på skidskytteträning och insåg att det var ganska kul att tävla också. Hon hann vara med på SM redan i fjol och syntes i Paglaterrängen i Sverigecupen i Boden för någon månad sedan.
Meningen är inte att hon ska göra en "Magda" och förvandla en hygglig skidkarriär till en formidabel bana som skidskytt. Det är snarare ett sätt att hålla i gång och vara en del i den sociala gemenskapen i Ekshärad SF.
Tränar ungdomar: "Himla kul"
Skidskyttet har fått henne att inse hur mycket träningen betyder i hennes liv. Numera är hon själv också tränare för ett gäng ungdomar i 11-13-årsåldern i längd.
- Det är himla kul. Det har fått mig att minnas varför jag höll på med skidåkning.
Vid sidan av spåren studerar Emma Lundbäck till beteendevetare vid Mittuniversitetet i Östersund. Hon säger att hon upptäckte psykologin när hon själv mådde som sämst och hoppas att hennes upplevelser ska kunna vara till hjälp i yrkeslivet framöver.
- Mitt drömjobb finns inte. Men jag skulle vilja arbeta med unga idrottare som behöver hjälp, men som inte har råd att anlita psykolog. Det finns så många som har prestationsångest och som ställs inför svåra val, säger hon.
Ett sådant val kan handla om i fall man ska köra på eller välja en helt ny inriktning. Emma Lundbäck hittade sin väg, men det behöver inte vara den rätta för alla.
- Det är dumt att många måste välja mellan att fortsätta med idrottskarriären eller att börja arbeta eller studera. Det är väldigt svårt att försörja sig på de här sporterna.