Alba Boström, Öjeby AK, har dragits med ryggsmärtor en tid innan SM och det var ett tag oklart om hon kunde ställa upp eller ej.
Alba Boström, Öjeby Ateltklubb, är född i Töre men uppvuxen i Sundsvall. För två år sedan flyttade hon till Piteå och under fredagen fick hon tävla på sin nya hemmaplan under SM-veckan.
Den 20-åriga Öjebyatleten tävlar i 63-kilosklassen och har egentligen två år kvar som junior. Men nu ställde hon upp i seniorklassen och slutade på andraplats i totalen bakom Elsa Paulsson, IKSU.
– Eftersom jag har en liten skada och inte är i toppform är jag glad över att jag kämpade mig igenom hela tävlingen men jag kan inte säga att jag är nöjd utan jag vill mer. Jag har gett mitt allt och målet var att inte ge upp mentalt, säger Alba Boström.
Vad är det för skada?
– Jag har ett roterat bäcken som vrids om vid belastning. Det har inte varit rakt tillräckligt länge för att stanna på plats.
Tävlingen inleddes med knäböj och där böjde hon 147,5 kilo, näst mest av alla.
– Även om jag tagit mer på träning var det en vinst att komma så nära mitt personbästa på 155 kilo med en skada.
Enda momentet där skadan inte påverkade henne negativt var bänkpressen och det märktes. Där slog hon både svenskt och nordiskt rekord för juniorer och seniorer. Det nya rekordet är på 119 kilo.
– Alltid lika kul att slå rekord. Oavsett vad det är för vikt känns det alltid jäkligt bra. Väldigt skönt med revansch i bänken som tidigare varit lite halvbra.
Alba Boström, Öjeby AK, (till vänster i bild) fick nöja sig med silver i 63-kilosklassen.
Jobbigast blev det i det avslutande marklyftet där Boström lastade på 197,5 kilo för att gå för guldet.
– Under uppvärmningen kände jag att 130 kilo gjorde ont. Så vi bestämde oss för att ta 140 då det räckte för att säkra silvret. Sen i andra kändes det faktiskt lätt. På 160 gjorde det väldigt, väldigt ont, så ont har det inte gjort under träningen heller. Den var lite jobbig.
Där fick hon dock alldeles för ont och tårarna rann av smärta efteråt.
– Jag låg helt utslagen i korridoren ända fram till det sista marklyftet. Då bestämde vi att jag kommer gå för guld, oavsett hur det känns. Men jag kände direkt när jag greppade stången på sista att det stramade i hela ryggen och rumpan, så jag kände direkt att det här inte går.
– Jag har gjort 200 flera gånger på träning så jag vet ju att jag har de vikterna styrkemässigt. Men för tre veckor sedan kunde jag inte ens dra 115 kilo, så det är en jävla vinst ändå.