De har båda gjort succé som juniorer och när Elina Rönnqvist och Henrik Fransson, Öjeby AK, intog Malaga för EM blev det framgång igen. Men det var inte framgång utan förveckling.
Henrik Fransson slet på bra och när allt var sagt och gjort stod han med en totalvikt på 890 kilo – 15 kilo över personbästa (327,5 knäböj, 257,5 bänkpress, 305 marklyft). Det placerade honom inom räckhåll för EM-guldet. Problemet var bara att estländske lyftare Margus Silbaum lyft exakt samma totalvikt.
– Jag brukar vilja ha en lite lugnare på tävling och tittar inte på resultaten, utan det blir mer att coacherna lägger fram det, säger Henrik Fransson.
Enligt regelverket är det då kroppsvikten som blir utslagsgivande och estländaren vägde 92,22 kilo – tio gram mindre än Henrik Fransson. Därmed fick Öjeby-lyftaren nöja sig med en silvermedalj.
Tio gram, det är väl en kvart i bastun?
– (skratt) Ja, alltså det hade räckt att ta av sig kalsongerna och vägt in, säger Henrik Fransson och skrattar gott.
Faktum är att allt kunde ha sett annorlunda ut.
– (skratt) Jag tänkte faktiskt att jag skulle gå och pinka en gång innan invägningen, men då ropade de mitt namn precis.
Fransson är vid gott mod så här efter tävlingen, men medger att det var lite känslosamt just när han fick veta hur ruggigt nära det var.
– Men det gick mycket bättre än förväntan. Jag kände själv att jag ör nöjd om jag kan göra ett personbästa i tävlingen och kanske ta en medalj totalt.
Nu blev det alltså silver i totalen, ett delgrenssilver i bänken och ett delgrensbrons i marklyftet för den Oskarshamnsbördige lyftaren. Silvermedaljen och hela situationen har gett mersmak.
– Faktiskt. När jag vann JVM 2014 blev det inte så mycket tävlingar efteråt, och jag har funderat någon gång om jag ska lägga av med tävlande och bara träna för att det är kul. Några landslagskollegor skojade med mig nu och sade att: "Det kanske var tur att du inte vann, för då hade du väl slutat".
Henrik Fransson och sambon Elina Rönnqvist åkte ner några dagar innan tävlingen och det var tur, för att anpassa sig till värmen i Malaga, Spanien var inte gjort i en handvändning.
– Man var dyngsur efter första träningspasset redan, och efter sista passet innan tävlingen var man också sjöblöt. Det var inte helt enkelt att få utrustningen att sitta fast innan tävlingen.
Elina Rönnqvist skördade också framgångar, till sin egen stora förvåning, i hennes första internationella mästerskap på seniornivå. Men hennes viktläge var motsatt sambons.
– Ja, alltså, Henrik vägde ju för lite innan tävling och var tvungen att äta upp sig. Och jag har ju alltid sagt att jag tränar för att äta, så jag hakade liksom på hans diet, säger Elina Rönnqvist.
Hon berättar lättsamt om situationen och att hon en dag stod på vågen och insåg att hon låg några kilo över viktklassen 72 kilo. Men det var faktiskt lite av ett bakslag och Rönnqvist var orolig om hon skulle kunna nå målvikten – men hon lyckades.
– Jag fick dieta sista veckorna och kroppen tog lite mer stryk än vad jag räknat med. Så jag kände mig inte i någon kanonform. Dräkterna satt stort om jag säger så. Så målet var att ta mig igenom tävlingen.
Men då bommade en ukrainsk lyftare i bänkpressen och helt plötsligt gällde Elina Rönnqvists marklyft en bronsmedalj i EM. Hon satte 205 kilo på stången och drog.
– Inte ett kilo till hade gått, men jag fick upp stången. Jag trodde inte att jag skulle få ett brons på seniormästerskap och någonstans har jag inte förstått det ännu. Men det är skitkul och jag är stolt över det, att kunna få med sig medalj trots att jag inte presterade något toppresultat.
Benböj 212,5 kilo, bänkpress 132,5 kilo (personbästa) och slutligen 205 kilo innebär 550 kilo totalt. Norska vinnaren MarteElverum vann på 612,5 kilo.
Nu siktar paret vidare mot VM och även om truppen inte är uttagen ännu är förhoppningarna goda. Under tiden är schemat lagt.
– Träningsperioden innan EM var bra och styrkemässigt är jag på väg åt rätt håll, några småjusteringar kanske.
Hur är det med träningsperioder inför mästerskap, sneglar man mycket på konkurrenterna för att försöka hänga med viktmässigt?– Som lyftare fokuserar man mest på sin personbästa, coacherna skulle nog säga totalplaceringen är viktigast. Men det är klart att man blir motiverad av att ha konkurrenter att jaga. Det skulle såklart vara tråkigt att bara komma till tävling, dra för sitt personbästa och åka hem.