Det är nästan för bra för att vara sant. Men siffrorna står där i resultatlistan och Samuel Viklund, 20, har uppenbarligen sprungit snabbast av alla norrbottningar under helgens Stockholm Marathon.
Och ja, han är lite överraskad själv.
– Jag sprang i kapp Kenneth Boman efter 33 kilometer, han har ju alltid varit bästa norrbottning och jag kände igen honom – och sen sprang jag ifrån honom. Det hade jag inte kunnat föreställa mig, säger Viklund.
Hur var loppet?
– Det gick över förväntan, jag kände mig pigg och stark nästan hela tiden. De sista två kilometerna var lite jobbiga, det gick inte att spurta – men så ska det väl vara.
Vädret i Stockholm var inte det bästa. Det regnade och var småkyligt – men Viklund hade laddat upp på bästa sätt.
– Jag sprang ju Stadsmaran här hemma, mest som träning, och då snöade det ju... Det var ju ändå tio grader varmare i luften nu.
Samuel Viklund har spelat basket i Gammelstan, men som 17-åring hängde han på sin mammas man för att springa Stockholm Marathon. Han fastnade, och sedan dess har han sprungit fyra stycken maror.
– Jag tyckte det var kul, jag har alltid tyckt det var kul att springa, säger Viklund.
Men hur tränar du? Höghöjdsläger i Kenya?
– Jag är inte med i någon klubb, jag har ju som inte haft någon ambition med det här. Än, i alla fall.
Du har sprungit marathon i tre år, är bara 20 bast och är redan bäste norrbottning – du måste ju vara en sinnesjuk råtalang?
– Jag måste ju vara det? Jag gillar ju att hålla på länge, att plåga mig själv. Att springa så pass länge... Det är ju inte skönt.
Nej...
– Men det är skönt efteråt.
Ser du någon framtid inom det här?
– Alltså, jag har inte tänkt så – förrän i går. Jag har ju bevisligen talang, så jag kanske måste testa hur snabbt jag kan springa med lite seriös träning.
Ursäkta?
– Jag har ju bara sprungit själv, gjort det jag känt för, läst lite på internet och fått lite hjälp av dem på Hermelinen. Under loppet kände jag ju själv att "vad är det jag håller på med", det gick så jäkla fort.