Det är en mörk hösteftermiddag på Södermalm i Stockholm. Inne i värmen på ett café vid Slussen sitter Frida Aili och pluggar. Det är nästan bara det hon gör nu för tiden. Pluggar alltså.
I fjol vid den här tiden inledde hon sin allra sista säsong som basketspelare. Den slutade med ett SM-silver med Udominate och ett farväl. Så fort den sista finalmatchen mot Luleå Basket var färdigspelad visste hon egentligen att det var dags att lägga av. Hon hade haft ont i en fot i nästan två år och orkade helt enkelt inte längre med livet som basketspelare på heltid.
– Den här sista säsongen var fruktansvärt slitig. Det var påfrestande och jobbigt. Så det kändes nästan direkt som att det inte fanns en chans att jag skulle köra en säsong till, säger Frida Aili.
Hon berättar om stora smärtor.
– Jag hade ont hela tiden. Jag körde på smärtstillande mer än halva förra säsongen och hela den här säsongen. Tanken var att jag skulle vänta till slutspelet, men det var naivt. Så jag började redan i september.
Smärtstillande är inget man vill beroende av?
– Nej, nej. Så jag började tänka: Varför gör jag det här? Vad gör jag med min kropp? Och för vem? Magkänslan sa att det var dags att lägga av och det kändes helt rätt.
Frida Aili, som är född och basketfostrad i Luleå, har alltid haft en plan att läsa vidare på universitetsnivå. I våras sökte hon sin drömutbildning, psykologprogrammet i Stockholm, och kom in.
Nu är det studier non stop, hela dagarna, hela kvällarna – och hon älskar det.
– Det går inte ens att förklara hur hårt jobb det är. Det är en sådan lustig omställning, jag har knappt tid över att göra någonting. Förra veckan var jag sjuk tre dagar, då missade jag 17 timmar föreläsningar. Man tänker ju att de bara försöker bränna ut oss i början, att de lägger ribban högt. Men det är liksom non stop. Jag tror ju att det är en viss träning det också. Man kommer in i det mer och mer. Första två veckorna så sov jag ju bara, jag var så trött.
Är det kul då?
– Ja, det känns så rätt. Som att alla pusselbitar fallit på plats.
28-åriga Frida Aili har gjort åtta säsonger i basketligan, varav fem i Luleå Basket. Hon har även varit utlandsproffs i Bulgarien och i Italien samt spelat 74 A-landskamper för Sverige. På frågan om hon saknar något från sitt basketliv svarar hon:
– Att träna. Jag älskar ju fortfarande att träna, det saknar jag. Sedan saknar jag tävlingsmomentet lite. De man lärt känna, vänner och så, de saknar man ju alltid. Men när man spelat basket har man ju saknat sina vanliga vänner. Annars nej, jag tror verkligen att jag var så redo att gå vidare. Det känns verklilgen bara så himla bra.
Du har vunnit sex SM-silver.
– Ska vi ta det här igen?
Du blir lite less på mig när jag tar upp det här.
– Ja, men folk fokuserar ju bara på det. Folk vill alltid prata om det. För mig är det inte en så stor grej. Oavsett hur mycket tävlingsmänniska jag är, hur mycket jag än skulle vilja ha ett guld, man kan inte påverka allt.
Så det är inga jobbiga känslor kring att du spelat sex SM-finaler och förlorat varje gång?
– Men det är ju en del av det, det är en tävling. Man kan inte göra mer än att prestera själv och påverka på det sättet. Allt annat är utanför min makt. Jag är så nöjd, jag har mitt guld i en annan liga (Italien).
Frida Aili vann tre silver med Luleå Basket innan hon valde att lämna klubben först för Norrköping Dolphins och sedan Udominate. Där blev det tre raka silver – samtliga efter förluster mot Luleålaget.
Den här säsongen ser dock Udominate ut att gå mot guld, men det skulle – om så blir utfallet – inte ge Aili några ångerkänslor.
– Då skulle jag vara glad för deras skull. Efter allt slit jag gått igenom, det var liksom helt rätt för mig att sluta. Det var inte en procent i mig som kände att jag skulle fortsätta.
Om det blir en SM-final mellan Luleå Basket och Udominate, vilket lag håller du på?
– Jag vill nästan inte svara på den frågan. Jag ser rubriken framför mig (skratt).
Är det känsligt för att du håller på Udominate?
– Ja, lite. Luleå har tre SM-guld. Det är väl kul om det går till någon annan och Umeå har varit där och nosat. Samtidigt ligger Luleå mig varmt om hjärtat. Nej, jag kanske bara ska hålla mig helt neutral.