Ruddalen, Stantorsvallen, Tegstunet. IFK Luleås moderna historia är full av de där ödesmatcherna, full av de där arenorna som som för med sig en närmast pavlovsk respons från fansen.
Stantorsvallen i Robertsfors, där den förra generationen spelare misslyckades att ta IFK till division I. Vi som var där skakar på huvudet och suckar.
Tegstunet i Umeå, där den här generationen jublade över en bruten förbannelse och avancemang till ettan. Vi som var där ler vid minnet.
Ruddalen i Göteborg, där den här generationens farsor släppte in fyra mål i andra halvlek och misslyckades med att ta klubben till allsvenskan. Man behöver inte ha varit där för att få sura uppstötningar och eksem så fort den matchen förs på tal.
Nu är det dags igen.
En match.
Allt att vinna.
Lika mycket att förlora.
Seriesegern är redan körd, Dalkurd gick inte att göra något åt, men jag tror att ett kval till superettan skulle betyda nog så mycket för norrbottnisk fotboll. Det behövs ett gott exempel, ett tydligt tecken på att vi inte är så fruktansvärt usla här uppe. Ett kval till superettan – oavsett hur det slutar – signalerar att det fortfarande går att få fram ett lag som kan utmana de allra bästa i Norrbotten. Det ger framtidstro, det ger bekräftelse, det ger lite rakare ryggar.
Årets upplaga av IFK Luleå har alla goda ingredienser som behövs för att klara av att ta den kvalplatsen. Backlinjen är en av seriens bästa, målvakten Vladimir Sudar är så stabil att han tillfrågades att bilda fundament för ett av de nya höghusen på Kronan. Mittfältet är rutinerat, spelskickligt, snabbt och passningssäkert. Framåt har både Erido Poli (kraft) och Tomas Eriksson (lungor) gjort vad de ska. Laget är tunt, ja, men eftersom både avstängningar och skador lyst med sin frånvaro större delen av säsongen har det inte märkts.
Nej. Formen är inte vad den en gång varit, IFK har bara vunnit en av de fyra senaste matcherna. Men hur stor roll spelar det?
Det här laget har nämligen en viktig ingrediens som jag sällan, kanske aldrig, sett i en norrbottnisk klubb.
Det här laget har tur.
Bonnröta, flyt, flax, kalla det vad ni vill – men underskatta aldrig vikten av att få lite hjälp trots att du egentligen inte förtjänat den. Alla idrottare går igenom tunga perioder under en säsong, alla tar felbeslut och och gör misstag. Men om man har lite tumme med tillfälligheterna blir de perioderna inte lika tunga, de stjäl inte lika mycket energi. Bara lite, lite hjälp från ovan gör att verkligheten känns lite lättare.
IFK Luleå verkar ha hela världens fotbollsgudar på sin sida.
Kolla bara den senaste omgången. IFK möter ett Brage, helt utan inspiration i tabellens ingenmansland, på Skogsvallen. Det ska vara tre säkra poäng. Det blir bara en, efter en ytterst impotent offensiv från hemmalaget och 0–0. Ajajaj, nu borde det väl vara kört? Toppkonkurrenterna möter ju direkta bottenlag! Icket. Akropolis får bara en pinne med sig från mötet med Västerås – och Huddinge lyckas vinna mot Umeå.
IFK Luleå är inte alls avsågat.
Med två omgångar kvar har IFK Luleå allt i egna händer.
På söndag börjar det. IFK måste först vinna mot Akropolis för att behålla greppet om kvalplatsen, sedan – troligtvis – vinna seriens sista match mot Vasalund på hemmaplan. Det är ingen omöjlig uppgift, inget oöverstigligt hinder. Jag åker till Spånga IP för att se IFK Luleå spela ännu en match som kan ge fansen en pavlovsk reaktion, ett ödesmöte med skyhöga insatser.
Jag har, ärligt talat, inte en aning om vad jag får se.
Klubben har en svart historia när det kommer till avgörande matcher – men det finns spelare i det här laget som inte var födda 1992. Historien är inte ett granitblock, den är inte oföränderlig eller evig. Historien skapas här och nu.
Kom igen, IFK Luleå.
Ge oss något att tro på.
Ge oss en ny historia.