Det regnade i Sotji i går, det var som om tusentals tjerkessers tårar sköljde över de olympiska spelen som avgörs på deras gravar. Kanske var det vädret, kanske var det den allmänna sinnesstämningen, men jag blev lite… melankolisk.
Tungsint, rent av.
Där satt jag och såg Björn Ferry kasta bort skott efter skott, jag såg Fredrik Lindström åka för långsamt, jag såg Maria Pietilä Holmner och Frida Hansdotter fastna i storslalombanans snömodd och jag såg Jessica Lindell Vikarby kasta bort en gyllene chans i ett bedrövligt andraåk.
Jag satt där och blev lite orolig för den svenska framtiden här i Sotji.
Det har varit fantastiska dagar på längdstadion, de svenska skidåkarna har haft vinden i ryggen och vi journalister har haft solen i ögonen.
Det är lätt att bli kvar där, kisandes in i skenet från skidmedaljerna.
Men om vi vidgar perspektivet – hur fasen går det, egentligen?
Kommer Sverige egentligen att sätta något nytt rekord?
Det vi vet är följande: Det svenska längdlandslagets bästa OS hittills var det senaste, i Vancouver. Men Sveriges bästa vinter-OS var det 2006, i Turin. Då tog den blågula truppen sju guld, två silver och fem brons – totalt 14 medaljer.
Det positiva: Med fem dagar och massor av medaljchanser kvar har Sverige redan tagit nio medaljer.
Det negativa: Det är bara skidåkarna som levererat.
Jag undrade helt enkelt om det, trots den fantastiska starten, verkligen fanns någon chans till ett nytt rekord. Ska det skrivas någon ny OS-historia i Sotji?
Jag satte mig och studerade det kvarvarande schemat, vilka svenskar som har en reell medaljchans (ni ser dem i faktarutan här bredvid) och även om jag var orolig innan jag bet kalendern i strupen så känner jag mig lite tryggare nu.
Visst blir det nytt rekord.
Men här är det intressanta – det kan faktiskt bli nytt medaljrekord även om alla andra svenskar sviker. Trots att Kalla inte kommer att köra teamsprinten, trots att fem mil egentligen är för långt för Marcus Hellner, kan skidlandslaget klara biffen själva. Så fantastiskt bra är svenskarna just nu.
Det teoretiska resonemanget ser ut så här.
Både damerna och herrarna tar medalj på teamsprinten. Det är långt ifrån någon osannolikhet, även om jag tror att herrarna kommer att få det tungt.
Då har vi totalt elva medaljer. Till helgen avgörs långloppen och Charlotte Kallas medalj på tremilen har jag redan räknat in. Det enda som återstår att slå fast är valören.
På herrarnas femmil, söndag, OS sista dag, kan det mycket väl bli så att Johan Olsson och Daniel Richardsson lägger beslag på platserna bakom Cologna.
Där och då har Sveriges skidlandslag på egen hand tagit fler medaljer än vad hela den svenska truppen klarade av i Turin.
Jag har bara en fråga till resterande svenskar här: Vill ni bli ihågkomna som hjältar – eller som de där skuggfigurerna som bara var här för att vinka på invigningen?
Det är fantastiskt roligt att se skidåkarna dominera som de gjort hittills.
Men ett OS ska och måste vara mer än så.
Det här är inte svenska skidspelen – nu är det dags för resten av truppen att leverera.