Vi flög över Svarta Havet med Aeroflots flight SU 1118 och ju närmare vi kom kusten och Adler – nej, naturligtvis avgörs inte en minut av de här spelen i själva Sotji – utkristalliserade de sig i skymningen, skrytbyggena, OS-arenorna. Fishts mäktiga valrygg, på väg ner i djupet, draperad i blått ljus. Bolshoybulan i grönt, Iskuben i gult. Över allt dessa färger, jag förstår ju att det är tänkt att symbolisera OS-ringarna, men de säger att betraktaren har tolkningsföreträde, jag väljer.
OS är draperat i regnbågens färger.
På flyget mellan Moskva och Sotji satt jag bredvid en kvinna, hon studerade dramaturgiskt skrivande och jobbade med sitt första manus medan vi pratade. Hennes dotter, 15 år kanske, suckade i sätet bredvid och vägrade slå av sin mobiltelefon innan flygvärdinnorna sa åt henne.
– Jag vill ju visa henne OS, det kommer att bli fantastiskt, sa kvinnan medan dottern suckade.
Vi åkte buss upp från kusten, mot mäktiga berg dolda i dimma, längs det som kallats världens dyraste väg. Den har kostat en fantasisumma, så mycket att det i realiteten varit billigare att belägga den med fem millimeter guld istället för asfalt, om jag förstått saken rätt. I varje lyktstolpe hängde en stiliserad OS-fackla i neon och vid en öde transformatorstation hade en gammal säkerhetsvakt smugit ut för en stilla rök i mörkret. Under en nybyggd järnvägsbro, på en kullerstensbank i den förstörda floden Mzymta, låg nio lurviga kossor och idisslade. Vi passerade en kontrollstation för fordon på väg till Krasnaja Poljana, en sån där man letar bomber och stoppar terrorister, säkert en hypermodern allvetande skapelse med röntgensyn.
Inte för att det fanns några terrorister i det svenska medieuppbådet som landade i går kväll men ändå: Borde inte åtminstone en flygplatstullare i alla fall slängt ett getöga på våra resväskor när vi passerade in i landet?
Det var många nya intryck, många nya dofter och smaker, men en tanke hade jag med mig hemifrån.
Jag kunde inte bli kvitt den.
De våldtog honom med ett järnspett.
Ett par mil från mitt hotellrum blev elektrikern Mardiros Demirtjan blåst på sin lön efter att ha byggt Rysslands nya framsida, OS-arenorna. När han klagade hävdar han att arbetsgivaren kontrade med en grundlös anklagan om att han skulle ha snott elkablar från sin arbetsplats. Det ska ha lett till att polis förde in honom i ett rum, drog på boxningshandskar och misshandlade honom. När inte slagen fick honom att erkänna ska polisen ha tagit till grövre metoder. Enligt Demirtjan hämtade de ett järnspett och krävde ett erkännande.
– Två poliser böjde ner mig, med en spade på huvudet så att jag inte skulle se. De lyfte upp min rumpa och förde in spettet. Jag gallskrek, då hällde de vatten över mig så att jag kom till sans. Jag sa: okej, jag skriver på vad ni vill, jag kan inte längre uthärda er tortyr, sa han i Uppdrag Granskning förra veckan.
De våldtog honom med ett järnspett.
Jag vet inte om ni såg just det avsnittet av SVT-programmet, men jag gjorde det och jag tappade något, en del av min glädje. Det här är första gången jag bevakar ett OS, jag ville åka till Sotji för att upptäcka något nytt, bryta jungfrulig mark. Men vem vill bryta den här marken?
De våldtog honom med ett järnspett. Jag kan inte sluta tänka på det.
Hur ska idrotten kunna läka såna sår? Hur kan pamparna i Internationella olympiska kommittén inte bry sig? Hur kan ett land vara både de vidriga människospillrorna och manusförfattarinnan som bara ville visa sin tonårsdotter glädjen i världens största idrottsevenemang?
Jag har många frågor och väldigt få svar. Det lär bli repressalier och regnbågar, bomber och bragder, magi och mörker, Putin och Pussy Riot.
Det kommer att bli fantastiskt.
Det kommer att bli fruktansvärt.
Jag hoppas att de olympiska spelen kan ge det här landet nya idéer.
Just nu ser det bara ut att bli precis tvärt om.