Jag struntade i OS-invigningen i går, jag hade ingen större lust att bevittna ännu en putinsk propagandapropå, men jag åkte linbanan ner från hotellet och linbanan upp till skidstadion och…
Det här landet är bedårande vackert.
Skidstadion ligger i en skål, på en klipphylla, omfamnat av de kaukasiska bergen och när jag lämnade kaoset bakom läktaren – skotrar, sopbilar, folkabussar, människor som bar, släpade, skottade och skrek – slog den mig i magen.
Utsikten.
När du kommer så högt upp ser du inte den förstörda floden, du ser inte högarna med byggbråte och de förgiftade herrelösa hundarna.
Du ser bara bergen.
Jag har sett de svenska fjällen, jag har sett alperna, men det här är något extra. Kanske beror det på att den här bergskedjan är mycket yngre, topparna framstår som mycket vildare och otillgängliga än sina äldre kusiner. Med solen i ögonen är det omöjligt att inte bländas av den utsikt som Ryssland bjuder på, den utsikt som inte kostat ett öre av de 350 miljarder kronor som kastats på spelen.
Och sen, på vägen ner, bakom en krök: Ett luftvärnsbatteri.
Det är kontrasternas OS, det blir allt mer tydligt för varje dag jag är här. Glada vägvisande volontärer med perfekt engelskt uttal möter sura vakter som bara kan ett enda ord – niet – och det är på ryska. Hotellrummen är antingen fulla av byggdamm och gamla färgburkar eller lyxsviter med panoramafönster på högsta våningen.
Vill ni ha fler exempel? Ni behöver inte titta längre än till de två stora norrbottniska hoppen som kliver in i ringen i helgen. Två av världens bästa skidåkare kommer från vårt län – båda två kan åka hem utan medaljer.
Charlotte Kalla och Marcus Hellner är inte debutanter längre. De tittar inte med stora ögon på världen, de är inte här för att slås och slå med häpnad.
Vi vet vad de kan – men vi vet också hur förtvivlat små chanserna är.
Till att börja med är det inte omöjligt att helgens lopp är deras enda hopp.
Hellners chans till fler medaljer ligger i att han ska upprepa bedriften från Toblach och snika till sig ett brons på 15 kilometer klassiskt, att han bestämmer sig för att åka sprinten och gör ett resultat han inte varit i närheten av i år samt att hans lagkamrater på stafetten plötsligt hittar den form som undvikit dem under hela säsongen.
Charlotte Kallas form må vara bättre än Hellners, men hennes chanser är ännu mindre.
Hellner kan i alla fall hoppas på en stafettmedalj, det kan Kalla glömma. Hennes lagkamrater är helt enkelt inte tillräckligt bra. Kalla kan också glömma medalj på både sprint och sprintstafett, eftersom jag misstänker att hon redan bestämt sig för att inte åka de disciplinerna. Kalla har aldrig gjort ett riktigt toppresultat på en tremil. Kalla har bara att hoppas på att hennes klassiska form håller i sig och att hon också kan snika till sig en pallplats på milloppet.
Dessutom: På en perfekt dag, en sån där dag då solen skiner över okända berg och lösspringande hundar gläfser gemytligt i skidspåren, kan Marcus Hellner faktiskt vara bäst i världen på nästan alla distanser och discipliner.
Kalla kommer på sin höjd att vara näst bäst. Hon måste fortfarande slå Marit Björgen – och med norskans mentala övertag kan jag inte se det hända.
Så vad vill jag ha sagt med det här? Följande: Om våra stora skidhopp hade velat ta fler medaljer hade de kört både teamsprint och vanlig sprint. Nu vill de ha rätt medaljer, marginalerna är försvinnande små, pressen tornar upp sig som bergen runt stadion…
…och jag älskar det.
Jag ser hur förbundskapten Rickard Grip kvider när han måste erkänna att nej, Charlotte Kalla åker nog inte just det loppet.
Han vill ha alla medaljer han kan få till det landslag han leder, det är det måttet som hans ledarskap bedöms med.
Kalla? Hon struntar i det – eftersom Charlotte Kalla vill vinna rätt medaljer. Det vill jag också att hon ska göra.
Jag erkänner direkt, jag är lite less på att Sverige inte lyckats på de gamla hederliga distanserna de senaste åren. Jag tror att ni läsare håller med mig, ett sprintguld är inte lika mycket värt som ett vanligt, och jag vet att åtminstone Hellner och troligtvis Kalla tycker likadant. Den är den skolan de – och jag – är fostrade i.
Kalla och Hellner är inte här för att ta flest medaljer. De är här för att ta de viktiga.
Chansen att de ska lyckas är försvinnande liten – men den finns där.
Vill ni ha en sista kontrast?
I dag börjar OS på riktigt – efter helgen kan det vara över.