Herre min skapare. Jag har sett något jag aldrig trodde att jag skulle få se, jag har sett något som inte ens de inblandade trodde på.
Jag har sett Sverige regera så till den milda grad att inte ens Norges förbundskapten förstår vad som händer.
Det här var en mäktig norrbottnisk tvåslagskombination i mellangärdet på skidvärlden.
Det började i lördags, när favoriter föll eller vallade bort sig. Charlotte Kalla tog 26 sekunder och skapade klassisk svensk idrottshistoria.
Både Ida Ingemarsdotter och Emma Wikén gjorde vad de skulle – Wikén mer, egentligen, glöm inte hennes insats – på sina klassiska sträckor, de höll sig fast i toppen tack vare form och Urban Nilssons skidor. Men när Anna Haag kroknade på sin skejtsträcka såg det kört ut. Kalla gick ut 26 sekunder efter Finland och Tyskland. Hon hade Marit Björgen sex sekunder bakom sig. Hon hade ett spår som förvisso var saltat, men ändå långt ifrån så hårt som Kalla önskar för att hennes åkning ska ge maximalt resultat. Hon hade en bana som egentligen är för lätt för att det ska gå att ta in stora försprång framför sig.
Sket väl hon i.
Charlotte Kalla åkte ikapp nästan en halv minut på fyra kilometer.
Charlotte Kalla åkte ifrån Marit Björgen.
Charlotte Kalla var starkast på upploppet.
Charlotte Kalla gjorde det omöjliga och jag satt där med gapande mun. Så osannolik var hennes åkning på stafettens sista sträcka.
Jag frågade Johan Olsson, som såg hennes lopp på tv, vad han tyckte eftersom han nog ändå sett ett eller två lopp mer än mig i sina dagar.
Han sa att alla superlativ redan var uttömda.
Sen drog han till med en rejäl svordom.
– Hon är ju helt jävla sanslös i såna där lägen.
När Charlotte Kalla är på rätt humör, i rätt form, i rätt läge är det som att det inte existerar några gränser. Mjölksyra är bara en myt, fysikens lagar är till för att upphävas. Det enda som spelar någon roll, någon som helst roll, är den där ryggen som hon just skymtade innan den försvann i skogsbrynet där borta.
Där var hon i lördags, hälften människa, hälften Tornedalsvarg, jakten över allt annat och glädjen i att hinna upp sitt byte. Jag blir nästan rädd för henne – tänk er då, hur norskor, finskor, ryskor och tyskor ska känna sig.
Resten var bara infriade förväntningar.
Om damernas seger var emotionellt större så var herrarnas en bättre helhetsprestation. Det okuvliga lagspel, den ohyggliga jämnhet, det fruktansvärda försprång som Sveriges herrar har på resten av världen just nu går inte att värja sig mot. I den svenska mjölksyrekvarnen maldes motståndare efter motståndare ner till en darrande massa. Chris Jespersen, Martin Johnsrud Sundby, Dimitri Japarov, Maurice Manificat, Axel Teichmann – herre gud, det är världsåkare vi pratar om.
I går var de bara trötta.
Det var hela tiden odramatiskt. Det var aldrig utan spänning.
Nelson tappade skidan, Olsson tappade försprång. Vissa åkare orkade följa med, men deras lagkamrater gjorde det inte. Så stod vi där, till slut, med ännu en norrbottnisk slutsträcka. Ännu en kropp formad på snö och myrar, i granskogar och över berg, ännu ett ensamt, sylvasst segerpsyke och…
…nej. Jag var aldrig ens nära att vara orolig.
Om jag ska ta med mig en enda bild från den här helgen blir det två.
Det var ju en sån helg.
Den första: Charlotte Kalla ligger på rygg, helt utslagen, armar och ben som fyra ankare i varsitt hörn av en skakande kropp, och hyperventilerar i målområdet. Anna Haag står på knä till höger om henne, skriker henne i ansiktet. Emma Wikén står på knä till vänster om henne, skriker henne rakt i ansiktet. Ida Ingemarsdotter sitter grensle över henne, skriker henne rakt i ansiktet.
Det var den totala glädjen.
Den andra: Marcus Hellner kommer uppför den sista, blytunga stigningen in mot stadion. Från skogsbrynet kommer en lång rad personer – på det avståndet ser man inte vilka, man ser bara att de har de svenska OS-uniformerna på sig – springande och ställer sig på led längs spåret, uppe på krönet, vid OS-ringarna. När Hellner passerar sticker en av dem åt honom en svensk flagga, lite senare får vi reda på att det var Anders Södergren, medan de andra gör vågen när Hellner passerar. Det är Charlotte Kalla, det är Anna Haag, det är alla de svenska åkare och ledare som inte varit med i loppet.
Det var den totala kontrollen.
Kontroll och glädje. Den totala norrbottniska idrottsupplevelsen.
Det tar inte slut där, det tar aldrig slut, men låt oss innan vi lämnar skidspåren för den här gången återvända dit vi började, till en fallen titan. Jag tycker synd om de norska åkarna, det gör svenskarna också, Daniel Richardsson sa till mig i går att han faktiskt saknade dem där ute.
Det är inte alltid lätt att vara trasig.
Jag var med på Holmenkollen-VM 2011, jag vet vilket lidande det var för det svenska laget då och jag vet vilket lidande det är för det norska nu. Petter Northug blixtrade förbi oss journalister med en morrning efter loppet, men han kom tillbaka sen och pratade länge och väl, som för att be om ursäkt.
Precis som Northug hoppas jag att Norge kommer igen.
Det blir liksom inte på riktigt annars.