Det började när Lars Öberg, konstapeln från Kalix, valde att hoppa av från sitt förbundskaptensuppdrag. Jag fick direkt känslan av att något var fel, av att det skurit sig mellan honom och dåvarande landslagstränaren Rikard Grip, men jag vet inte varför. Öberg förnekade, Grip förnekade, alla förnekade, så det låg väl inget i det där.
Det jag däremot vet är att jag skrev en krönika i NSD. Det var i samband med att Grip presenterade sin nya organisation i maj – om jag minns rätt – och jag saknade en sak: Roland Rutin.
Med inte ens ett år kvar till OS i Sotji tvivlade jag på att det var rätt att
a) förändra en organisation i grunden och skapa osäkerhet och kaos, samt
b) bara ta in personer som aldrig riktigt varit i ledande roller, som förvisso upplevt stora mästerskap men aldrig i den brännpunkt som är ett huvudansvar under olympiska spel.
Jag oroade mig helt enkelt för hur 32-årige Grips ledarskap skulle hantera dels de starka viljor som finns i skidlandslaget, dels en eventuell svag start.
Svaret?
I det ena fallet: Det visade sig att Grips lyhördhet och demokratiska arbetssätt faktiskt passade perfekt till den situation som åkarna råkade befinna sig i. Charlotte Kalla ville jobba mer med Magnus Ingesson, Marcus Hellner ville vara sig själv för en stund, EmilåAnna ville vara med varandra. Daniel Richardsson trasades sönder i både kropp och själ av den där husbilen och när Johan Olssons kropp sa ifrån behövde han också tid att läka sig själv.
I det andra: Svag start? Pfft…
Rikard Grip har många sidor som ni – och jag – inte känner till. Ingen av dem är att han är hämndlysten. Jag pratade lite med honom om vad den här monumentala succén betytt för honom personligen. Jag började med att nämna vad jag skrev i somras, berättade om min ståndpunkt då eftersom jag tog för givet att han – med bas i Stockholm, Vålådalen och hela jävla skidvärlden – inte satt och trålade NSDs webb på jakt efter negativa krönikor om honom själv.
– Jo, jag vet vad du skrev. Min fru är från Gällivare, svärföräldrarna har NSD hemma. Jag läser den när jag är där – även om det inte blir så ofta – och de brukar berätta vad som står… Grip kom in i det svenska landslaget när Magnus Ingesson hoppade av efter Vancouver-OS. När han tog över efter Öberg dröjde det en månad innan han presenterade den organisation som vi nu har lärt känna. Mattis Persson, Mats Larsson, ni har sett namnen i NSDs spalter den senaste tiden men innan de kom dit resonerades och diskuterades de fram mellan Grip och åkarna själva. Det var en lång och tidskrävande process, men den har också inneburit att det inte finns någonting att skylla på för åkarna.
De har ju satt sig i den här situationen själva.
- I och med att jag hade med mig åkarna på tåget fanns det ingen nervositet hos mig när jag tog de här besluten. Sen visste jag ju att det var kompetent folk, säger Grip.
Man kan argumentera att Sverige redan gjort ett bättre skid-OS än rekordspelen i Vancouver, eftersom medaljerna är fler.
Det saknas dock ett guld innan allt utrymme för diskussion är undanröjt, men det guldet kändes allt mindre avlägset för varje stavtag som Charlotte Kalla tog på stafettens sista sträcka.
På sitt första mästerskap som huvudansvarig kan Rikard Grip faktiskt bli bäst någonsin – om han nu inte redan är det.
– Ja. Samtidigt tror jag inte riktigt att jag förstått vilken roll jag haft, jag har inte sett det på det sättet. Jag är fortfarande Rikard, min mamma och min pappa och mina syskon är de samma som innan och jag är densamma för dem. För mig är det väldigt betydelsefullt.
Varför?
- Det ger perspektiv. Det absolut värsta är ju att det skulle gå åt helvete, att man blir totalsågad, men de kommer alltid att älska mig för det. Det har jag burit med mig, det är viktigt eftersom det är så nära mellan himmel och helvete här. Titta bara på Norge. Det är oerhört kompetenta människor – men nu har de det tungt ändå.
Med det i åtanke, hur mycket betyder då egentligen framgångarna för dig personligen?
– Oj… Jag vet inte. Jag älskar längdskidåkning och jag skulle kunna jobba ihjäl mig för de aktivas skull. För mig är det absolut viktigaste att skapa bra förutsättningar för dem. Att jag sen får vara med om det som vi gjort här är helt fantastiskt. Men framför allt lever jag i ett lyckorus för åkarnas skull.
En av personerna som Grip tog in där i omorganisationen är sprint- och tekniktränare Mats Larsson. Larsson har varit en nyckelspelare, på många sätt, men anledningen till att han är med i den här texten är att han har ganska nära till tårarna. Efter varje medaljlopp har jag sneglat åt hans håll, efter varje medaljlopp har han lett mot mig med rödkantade och blänkande ögon.
Så: Hur mycket har Grip egentligen gråtit i Sotji?
– Det har varit nära en gång, när Daniel gjorde det han gjorde på 15 klassiskt. Det var väldigt känslosamt. Den resan som han har gjort är helt otrolig för mig.
Är det mästerskapets största emotionella ögonblick?
- Ja. Det är det. Faktiskt. I helgen har det ju varit en mer hysterisk glädje, men det var det inte då. Det var något alldeles extra.
Till sist: Urban Nilsson? Han har ingenting med den här nya organisationen att göra. Han var en del av en annan. Förre friidrottskaptenen Ulf Karlsson blev inte långvarig på posten som svensk landslagschef, men en sak hann han i alla fall göra och för det ska de svenska skidåkarna vara honom evigt tacksamma.
Han befordrade Urban Nilsson från materialansvarig till vallachef.
Tänk om någon annan fått jobbet.
Tänk om Nilsson ledsnat.
Tänk om han börjat jobba för Norge istället.