Marcus Hellner har haft en tung tid i sin skidkarriär de senaste 18 månaderna. Två guld på Vancouver-OS följdes upp av ett guld och ett silver på VM i Holmenkollen 2011. Men efter det har det gått troll i Hellners mästerskapsåkning.
I Val di Fiemme tog Hellner inte en enda individuell medalj och petades till och med från sistasträckan i stafettlaget. Trots att det ändå blev två silver för Hellner – i just stafetten och teamsprinten – kände han aldrig den där glädjen i skidåkningen.
– Jag vill känna att jag har pigga ben, det ligger en stor tillfredsställelse i det – och i fjol kände jag inte det. Då var det mest frustrerande.
Vad lärde du dig av den tunga tiden?
– Att det betyder väldigt mycket för mig, det här att lyckas. Skidåkning är stort för mig, jag lägger ner väldigt mycket tid på det och vill vara bra. Jag vill få ihop bra resultat, det är anledningen till att jag håller på.
Så Hellner tänkte om. Som NSD tidigare berättat har han lagt mer fokus på den tunga grundträning som en gång tog honom till toppen – och när det var dags för OS i Sotji fick han återigen klättra upp på pallen efter ett individuellt lopp.
– Ibland är det små differenser – jag vet ju hur det var senaste OS. Då var det både in och ut. Men ser man bara till att ha hyfsad form kan det gå hur som helst. Det är det jag har motiverat mig med, att är jag bara i form så kan såna här saker hända.
Hellner kopierade Charlotte Kallas silvertaktik från lördagens lopp, väntade in i det sista och ryckte i den allra sista, tunga uppförsbacken.
Men precis som för Kalla fanns det en åkare som var för stark. Den här gången orkade Dario Cologna hålla undan för Hellner – som ändå tog den andra norrbottniska silvermedaljen till den svenska OS-truppen.
– Jag är väldigt glad. Det är mycket jobb och slit bakom det här, det är grymt härligt att få till det.
Du sa innan OS att du gärna ville ha en medalj. Nu har du gjort det.
– Jajaja, fan, det känns som att jag skulle kunna åka hem nu. Det här loppet har varit mitt stora mål och med tanke på allt som varit känns det sjukt stort att kunna ta en medalj här. Det har varit väldigt mycket upp och ner och de är otroligt starka, de jag fajtas med. Det är inga dunungar, direkt.
Inför OS i Vancouver utsåg Hellner 15 kilometer fritt som sin stora medaljchans. Det gick illa. Hellner missade medalj med drygt en sekund och har senare berättat att den revanschlusta som föddes där hjälpte honom att ta guld i nästa lopp – skiathlon.
Trots att det var hans första OS-medalj, och dessutom av ädlare valör, rankar Hellner själv silvret högre.
– Jag tänkte innan det här att ”om jag skulle ta medalj här är jag nog mer glad över det”. Så har jag känt inför, i alla fall. Jag vet vad det handlar om nu.
Du verkar nästan lite överraskad?
– Jo, det är ju inte varje dag man tar medalj… Det är klart jag blir glad – och överraskad. På något sätt förstår jag det mer nu, för fyra år sedan gjorde jag nog inte det på samma sätt.
Hur menar du?
– Jag har mer träning, fler år, fler mästerskap. Då fattade jag nog inte riktigt hur glad jag skulle vara. Nu känner jag att det är minst lika stort som guldet i Vancouver, att få till det och lyckas.