I mitten av december, efter världscuptävlingarna i Davos, drabbades Johan Olsson av en ordentlig smäll. Först blev han förkyld, sedan fick han en överbelastningsskada mellan revbenen och till sist, som om det inte var nog, lungsäcksinflammatin.
Sedan dess har Olsson rehabtränat hemma i Östersund.
– Den senaste tiden har förberedelserna gått bra och jag har gjort vad jag kunnat. Jag har följt den plan jag haft utifrån skadan, säger Olsson, som höjt intensiteten i sin träning efter att inflammationen gett med sig. – På slutet har jag fått trampa gasen i botten. När jag känner att det funkar måste jag ju köra hårt och få igång kroppen.
Var står du?
– Formmässigt är det svårt att säga. Jag har varit isolerad från indikationer, egentligen sedan jag tävlade i Davos.
Trots det hade inte hans lagkamrater Marcus Hellner, Daniel Richardsson och Lars Nelson några större problem att peka ut honom som en av favoriterna i det kommande loppet.
– Han är ju stark, det är en distans som passar honom. Han är en jäkel på att få till det på mästerskap. Han är en man för medalj, säger Hellner.
Olsson själv är mer nedtonad i sina förväntningar.
– Jag har möjlighet att vara med – så länge jag åker avslappnat. Det går inte att förvänta sig att kunna blåsa på. Jag måste hitta min fart, kriga ordentligt på slutet och hoppas att det räcker.
Räcker det då?
– Oftast känner man ungefär vad man har i kroppen. Är det en förstaplats eller är det en sextonde? Det gör jag inte nu.
Det måste vara svårt att åka då, att veta hur snabbt du klarar av att köra?
– Det handlar om att hitta en marschfart där man ligger precis på gränsen och krydda lite på slutet. Men det svåra nu är att åka avslappnat, att inte spänna sig, säger Olsson, som demonstrerat såna egenskaper många gånger.
Senast på VM-femmilen i Val di Fiemme – där det blev guld.
– Det är ju egentligen min grej, så på så sätt är det ju bra.