Om damernas stafettseger var högdramatisk, nagelbitande idrottsunderhållning handlade herrarnas snarare om ett stillsamt, självgott nickande. Lars Nelson gav Sverige ledningen, Daniel Richardsson utökade den och trots att Johan Olsson tvingades se sig grundligt besegrad av superryssen Alexander legkov på tredjesträckan hade Marcus Hellner ingen tanke på att släppa in sin motståndare Maxim Vylegzhanin i matchen om guldet.
– Det var ju absolut inte klart, fjorton sekunder går ju att ta ikapp, det vet jag ju själv. Min uppgift i dag var att klara av det, jag visste att Maxim skulle öppna hårt så jag försökte göra samma sak. Sen fick jag höra att jag drog ifrån, det var grymt härligt, säger Marcus Hellner.
Var du rädd för en spurt mot Vylegzhanin?
– Ja, lite, jag vet ju att jag inte är den starkaste avslutaren. Det hade varit onödigt att ge sig in i den kampen.
Hellner gick ut hårt direkt från start, utökade avståndet – och sedan var till och med den värsta motståndare utslagen.
– Vi vill avgöra så här, att vara starkast över hela loppet, som ett lag. Vår tanke var att köra hårt – och köra ifrån alla.
Känns den taktiken igen? Det är inte så konstigt. Det var nämligen den som gav det svenska laget guldet på OS-stafetten i Vancouver för fyra år sedan.
– Det är samma taktik som sist. Jag försöker hela tiden peppa grabbarna om att köra på hårt, att köra vad de kan. Tanken är att få en lucka till sista sträckan, det är grymt att vi får till det. För mig är det här det största, på något sätt, säger Hellner.
Då som nu var det Hellner som förde den svenska flaggan över upplopp och mållinje. Då fick han den av publiken på upploppet, nu var det hela mer välplanerat. Efter den sista långa backen vände sig Hellner om, tittade nedåt – och såg ingenting.
Då vågade han ta emot flaggan som petade lagkamraten Anders Södergren höll fram.
– Jag hade som tänkt att det inte skulle bli något sånt där den här gången, men när jag såg att det var Anders som stod där kunde jag inte tacka nej. Han övertalade mig med kroppspråket. Det var ett lyckorus, jag var sjukt glad och det var ju lugnt. Men jag dubbelkollade innan…
Hur kändes det?
– Det är ju en barndomsdröm, en målbild man haft, att få åka där med flaggan. Det är grymt häftigt och jag är glad att Anders fick ha en del i det här.
Redan vid frukosten pratade svenskarna om att Södergren skulle stå med flaggan på krönet in mot stadion.
– Ja, men det är ju så mycket tugg... Jag bryr mig aldrig i sånt där, jag vet ju att man får göra jobbet först, säger Hellner, som också berättar att det svenska herrlaget laddade upp inför dagens insats genom att se damernas guld i lördags. Inte på plats, utan i tv-soffan.
– Jag brukar inte bli så exalterad, men det där var sjukt häftigt. Framför allt Charlottes avslutning. Hon tog mer och mer för varje kameraposition längs banan, varje gång blev det segervrål, det var en sjuk skräll. Det var både inspirerande och lite pressande…
Precis som Charlotte Kalla, efter hennes första silverlopp, ville Hellner ville också passa på att skicka en hälsning till NSD:s läsare uppe i Malmfälten.
– Ja, tack för allt. Jag får ju alltid bra stöd där uppe, det är många som tror på mig fast jag inte alltid haft supersäsonger. Det är alltid kul att tävla där, jag vet att jag alltid har bra stöttning där.