Emil Jönsson sitter på ett podium. Framför honom: En skog av journalistryggar. Emil pratar, med glänsande ögon, om vilken eländig skitsäsong han haft. Hur han inte kunnat träna enligt sin plan under en enda vecka fram till OS, hur han tejpat sin onda rygg, hur han lidit och offrat för att ens kunna ta sig till final.
– Jag är stolt över att ha varit i en OS-final, men medaljen fick jag till skänks. Jag kanske fick det som ett plåster på såren, för all skit som varit, både den här säsongen och alla andra mästerskap.
Låter han som en OS-medaljör? Nej, det tycker väl inte jag heller.
– Jag känner lycka över att Teodor tog en medalj. Jag känner lycka över att vi var tre svenskar som tog oss till final. Jag mår dåligt över att Marcus ramlade – och alla andra som ramlade. Så här ska inte en final avgöras...
Jönssons reaktion är speciell. Men den är ingenting mot själva loppet.
Det händer rätt ofta att vi som jobbar i den här branschen fastnar i en slags repetitiv cynism. Det är lätt hänt, ärligt talat sker inte särskilt många originella saker där ute. Vi som ser varenda lopp, varenda match, har inte särskilt svårt att känna igen tendenser och skeenden.
Jag skulle kunna räkna upp hundra exempel på tvärsäkra tips och förutsägelser från journalistuppbådet på plats. Jag är inte sämre själv, inte ledarna eller åkarna heller och i 99 procent av fallen har vi rätt.
I dag var inte en sån dag.
Det började med att Ola Vigen Hattestad, norrmannen som inte ens skulle få åka OS-sprinten, fick en plats på bekostnad av redan uttagne Finn Hågen Krogh – som hjälpte till med lagkamraternas vallning under loppet.
Hattestad var naturligtvis ostoppbar, det var tvåan Teodor Peterson också, men bakom dem hände det saker som fick mig att treva efter litiumsprutor och tvångströjor.
Finalen börjar, Emil Jönsson sackar efter redan efter ett par hundra meter. Har han brutit staven? Skidan? Nähä, han var visst bara trött.
Uppför backe, nedför backe – Glöersen faller! Han faller, Hellner har medaljläge. Muttranden från norska journalister. Hellner faller också! Norska journalister ler i mjugg.
Var är ryssen? Där är ryssen – han åker rakt in i Hellner. Hellner rasar ihop – men det gör ryssen också! Upp med dig, Hellner, nähä, du hade för ont, ryssen är redan iväg.
Hör kommer Jönsson! Äh, han orkar aldrig komma ikapp Ustiogov, han är stum. Va, har ryssen ingen stav? Har han ingen kraft? Jönsson tar brons!
Ni förstår. Om Salvador Dali varit tävlingsledare åt Internationella skidförbundet istället för surrealistisk konstnär hade alla lopp sett ut precis så här.
Så där sitter Jönsson och ber om ursäkt. Han pratar om karma, vågar inte riktigt säga att han tycker att det är kul med medaljen trots allt. Han jämför sig själv med Steven Bradbury, shorttrackåkaren från Australien som tog guld på OS i Salt Lake City efter att i praktiken hela fältet ramlat framför honom.
Så var det nu inte. Jönsson hade tur, ja – men han definierar också just den där egenskapen som vi önskar att alla idrottare hade på ett OS.
Han gav aldrig upp.
Trots sin smärtande kropp, trots sina trästockar till ben, trots minnena av alla de mästerskap när han gjort bort sig eller bara blivit frånåkt gav han aldrig upp.
För det förtjänar han våra hyllningar.
Det sägs att det går en hårfinlinje mellan genialitet och galenskap och det här loppet var galet, absolut – som en rabiessmittad piraya i en köttsoppa. Men att Emil Jönsson fick sin medalj var genialt.