Jag såg Charlotte Kalla komma över krönet in på stadion, efter den där allra sista uppförsbacken. Hon såg så trött ut, så förtvivlat trött, att jag tog för givet att det var kört. Björgen och Johaug skulle gå om henne, den där flämtande trasdockan som knappt orkade hålla sig upprätt.
Det där kunde inte vara en OS-silvermedaljör.
Hon kröp – eller föll, snarare – ihop över sina knän. Hon tvingade upp stavarna till armhålorna. Benen skakade, strupen brände, det var knappt att hon hörde publikens vrål.
Sen kastade hon sig utför backen – och förstörde skidvärlden som vi känner den.
När alla är lika trötta vinner den som är bäst på att besegra sig själv.
Charlotte Kalla slog Charlotte Kalla i dag – men det var en orättvis kamp.
Hon har ju haft så mycket träning.
Vi kan analysera hennes tekniska framsteg, vi kan förundras över hennes mentala framsteg och vi kan analysera hennes fysiska framsteg. Allt det där har hon gjort, hon har utfört ett målmedvetet arbete tillsammans med personer hon litar på – Magnus Ingesson, Thomas Nilsson, landslagstränarna Mattias Persson och Johan Granath – och det arbetet tog henne hela vägen till foten av den sista uppförsbacken.
En minuts arbete. Polskan trettio sekunder framför. Norskorna fem sekunder framför.
Nu jävlar.
Hur många gånger tror ni hon åkt den där backen. I Tärendö, i Sundsvall, i Östersund? På de norrbottniska myrarna, i de schweiziska alperna?
Fler än vi orkar tänka på, i alla fall.
Hon har slagits med sig själv, varje träningspass, nästan varje dag och minut sedan hon första gången åkte ut under snötyngda granar i Tärendö den där förmiddagen för 22 år sedan. Hon har hatat sig själv, hon har älskat sig själv, hon har hånat, lockat och lurat sig framåt, alltid snabbare.
Det har gett henne ett unikt övertag på alla sina konkurrenter. Hon vet hur man besegrar Charlotte Kalla i grunden – och släpar henne över ett backkrön.
Hon blixtrade inte uppför den där sista backen. Hon stormade inte fram som en furie över upploppet. Men hon var så markant mycket snabbare än alla andra på de sista hundra meterna av loppet att det bara kan hända här – på hög höjd, efter fruktansvärda stigningar, i moddiga spår.
Kalla besegrade backen. Kalla besegrade spåren och vädret. Hon besegrade Björgen, hon besegrade Johaug, Weng, Jacobsen, Kyllönen, Saarinen… Den enda hon inte rådde på var Justyna Kowalczyk, som tydligen åkte på en ”bruten fot”, jomenvisst.
Om jag hade beskrivit den här händelseutvecklingen för ett år sedan hade ni tagit mig för en lallande dåre.
Nu har skidvärlden skakats om i sina grundvalar.
En ny kraft stiger fram.
Jag frågade Charlotte Kalla om hon trodde att det här var en tillfällighet, eller om hon var i den klassiska toppen för att stanna. Hon blev nästan irriterad på mig. Tillfällighet? Pah!
Det här var det sista genombrottet, den sista osäkerhetsmuren föll i samma stund som silvermedaljören gjorde det. Hon låg kvar där i målfållan, länge, Marcus Hellner-länge, innan hon reste sig upp och såg sig omkring på sina konkurrenter.
Där låg en polska. Där rasade en norska, och en till, över mållinjen, helt utpumpade.
Nej, hon vann inte OS-guld den här gången.
Heller.
Men jag tror att Charlotte Kalla tyckte om symboliken.