Likt Sisyfos ska varje konståkare knuffa en sten uppför en kulle, se den rulla ner – och sedan knuffa den uppåt igen. Lyckas du med ett hopp? En stegsättning? Bra. Då tar vi nästa. Och nästa. Och nästa.
Vi pratar om fyra minuter och 30 sekunders konstant mental plåga. Hur det kan vara? Titta på rumänen Zoltan Kelemen. Han sprang ut i spandex och paljetter, överlycklig för att få visa vad han kunde. Sedan ramlade han. Och ramlade. Och ramlade…
Av de fem första hoppen i sitt fria program tror jag att Zoltan bara klarade av att landa ett. När han ramlade för sista gången tittade han upp mot jumbotronen, jag föreställer mig att han undrade hur lång tid det var kvar av eländet.
Han hade åkt ganska exakt en minut.
Han hade tre och en halv kvar.
Till slut började publiken klappa takten, liksom i medlidande. Lite halvhjärtat, lite i otakt, och jag kan bara föreställa mig vilken enastående eländig känsla som Zoltan hade i kropp och huvud under de där sista minuterna.
Det är konståkning för mig: En mental kamp. En batalj mot att ge upp, mot att acceptera nederlaget, mot att böja sin nacke i skam.
Jag har en känsla av att Alexander Majorov aldrig sänkt sitt huvud – för någon.
I det korta programmet fick en grabb från Luleå och St Petersburg en hel OS-arena att stå upp och skrika att han skulle komma hem igen. Ja, han gjorde ett fint program, sitt bästa någonsin, men jag tror inte att det därför de skrek.
Det var för att han är som han är.
Den energi – den renodlade glädje över att vara här istället för vilken annan plats på jorden som helst – som Alexander Majorov utstrålar under och efter ett lyckat program kan få hjärtat att smälta på en stendöd pingvin. Det innebär också att han inte kommer upp i samma nivåer när han misslyckas, när han inte känner, som han själv uttrycker det, att han ”har turen med sig”.
Majorov är, på gott och ont, i behov av en bra start. Får han den kan han göra vad som helst. I det korta programmet fick han den starten när han satte sin kvadruppel toeloop bättre än jag någonsin sett honom göra det på tävling.
I det fria programmet?
Jag kom från bergen, där jag sett Johan Olsson och Daniel Richardsson besegra sina egna kroppar.
Så låt oss först prata om ork.
Låt oss bada i svett och mjölksyra.
Det fria programmet är en obeskrivlig fysisk prövning.
Vill ni ha en liten aning om exakt hur jobbigt det är? Knyt på er ett par skridskor, börja åka runt en hockeyrink i så hög fart ni klarar av – och fortsätt i fyra minuter och 30 sekunder.
Det här är en kamp mot utmattningen, mot darrande ben och brännande lungor. När Alexander Majorov hade åkt sitt korta program i torsdags svettades han som om han just kommit ut från en timme i bastun, han bävade inför en eventuell dopningskotroll eftersom han inte hade en droppe överflödig vätska i kroppen.
Då handlade det om halva tiden jämfört med i dag.
Vi berör sällan den fysiska aspekten av konståkning, trots att det kanske är i den som vi mest känner igen oss själva. De flesta av oss kan relatera till att vara fysiskt utmattade, men ändå glömmer vi bort den just när det handlar om den här sporten.
Det är samma sak med åkarna själva. De kämpar, sliter, svettas i gym och löparspår – bara för att kunna strunta i smärtan och utmattningen och koncentrera sig på det mentala.
Den här dagen gick det inte längre.
Den här dagen knackade Majorovs egen kropp honom på axeln – och slog honom sedan över högerlåret med en knölpåk.
– Jag har aldrig varit så trött förr, sa Majorov, och jag tänkte bara en sak.
Det vore väl fasen om allting vore som vanligt på ditt första OS, pojkvasker.
Jag har sett Majorov snurra runt i ishallarna i Luleå sedan han var 3-4 år gammal. Innan mina hockeyträningar, efter mina hockeyträningar, överallt var han, den där lilla skvätten som verkligen – verkligen – kunde åka skridskor.
Nu är han stor. Nu är han stor på riktigt. Nu är han värd behandling därefter.
Inför OS träffade jag Majorov i D-hallen vid Coop arena. Den är som den är, konståkarnas hall, det är inte påkostat. Majorov byter om i en barack och kan inte träna sina svåraste hopp, kvadrupplarna, för att isen är för tunn.
När han landar är kraften helt enkelt för stor, han slår igenom isen och sätter skenorna i betongplattan.
Det är dags att ändra på det här. Det är dags att Luleå Kommun att göra vad som krävs för att en av de få världsstjärnor vi har i Norrbotten åtminstone ska kunna träna ordentligt på hemmaplan. Höj driftbudgeten, frys isen tjockare och ge konståkarna ett ordentligt omklädningsrum.
Det är inte helt lätt att fostra OS-atleter i Luleå.
Låt oss i alla fall ge de få vi har förutsättningar för att lyckas.