Det är dags för en av de olympiska spelens största begivenheter. Det är paljetter och Putin, det är krossade drömmar och kinkiga stjärnor, det är fullsatta läktare och fantastiska prestationer. Det är herrarnas konståkning – och vi har en norrbottning här.
Det är egentligen helt osannolikt.
Alexander Majorov föddes i St Petersburg 1991. Hans föräldrar valde att lämna landet i samband med murens fall, Alexander senior fick tränarjobb i Luleå och där blev han kvar med sin fru och sin lille son. Nu, 22 år senare, är sonen tillbaka i Ryssland.
Det är inte första gången, det är inte sista, det här är konståkningens förlovade land, hit graviteras konståkare från hela världen vare sig de vill det eller inte.
Trodde ni att skidåkningen var hetast på OS? Kanske hockeyn?
Tänk om.
Det är i konståkningsarenan det händer.
Alexander Majorov är inte här för att vinna guld. Han är inte här för att slåss med stjärnorna, han är ingen Plusjenko, ingen Chan eller Hanyu. Han har en annan uppgift – han bygger för framtiden.
Majorov har blivit bättre på allt. Han har bättre hopp, bättre uttryck, bättre piruetter, bättre skridskoåkning och bättre steg.
Men trots det är avståndet mellan honom och, säg Jevgjeni Plusjenko större än avståndet mellan mig och Henrik Lundqvist.
Inte för att Majorov nödvändigtvis är så mycket sämre – utan för att domarna tycker att Plusjenko är så mycket bättre.
Konståkning är en bedömningssport. Domarna ger poäng för lyckade insatser och drar ifrån för de misslyckade, men det finns också en oskriven regel som säger att ett perfekt hopp från en debutant inte ger lika hög poäng som när en etablerad stjärna gör samma hopp. Samma sak gäller för det negativa – stjärnan får inte lika stort avdrag som debutanten för ett misslyckat moment.
Och det är här som Alexander Majorovs åk blir verkligt viktigt.
Det handlar inte om att åka för medaljer, eller ens en topp-placering. Det handlar i första hand om att presentera sig själv som en potentiell stjärna, i andra hand om att etablera Sverige som ett konståkningsland.
På den här nivån är det uppdraget fullt jämförbart med att testa hoppbollar i ett minfält.
Att prata med Majorov är en utmaning. Det finns ingen chans att man lyckas hänga med i allt, den bästa strategin är att springa jämsides med konversationen och försöka hoppa på när den saktar ner för att ta sig runt ett hörn.
Men en sak minns jag från vårt samtal innan OS.
Hans charmigt sorglösa inställning till sin sport – och sina egna insatser.
Alexander Majorov säger som det är. Han har allt, fysiken, tekniken, taktiken. Det han saknar är lite rejäl bonnröta.
På EM i mitten av januari gjorde han sitt livs bästa kortprogram för att sedan falla ihop – i bokstavlig mening – på fria programmet. Det som behövs nu är två åk på hans absoluta toppnivå, två åk där han landar samtliga hopp och lyser som en härdsmälta över Svarta Havets kust.
Kan han lyckas med det? Jag ställde frågan. Majorov själv ryckte på axlarna och sa:
– Antingen går det – eller så går det inte.
50/50, alltså.
Den enda belöningen som Majorov kan få för sin OS-insats är en ny chans.
Å andra sidan: Det enda möjliga straffet är att han får börja om från början.
Dramat må vara lite illa skrivet men scenen är desto vackrare.
Varsågod, Alexander – det här är dina femton minuter i rampljuset.