Oi maamme, Suomi, synnyinmaa. Vilken fruktansvärd blåvit uppvisning i styrka, intelligens, mod och arbetsmoral det här blev. Ett guld, ett silver och en jätteskräll som skickade en av storfavoriterna ur OS-hockeyn.
Det började med Kerttu Niskanen och Aino-Kaisa Saarinen, som var ohotade tvåor bakom Norge i damernas teamsprint.
Det fortsatte med lillebror Niskanen, Iivo, och Sami Jauhojärvi, som slog knock på konkurrenterna med ett skickligt och fullt tillåtet spårbyte in mot upploppet.
Jauhojärvi och Niskanen tog Finlands första guld på vinter-OS sedan 2002 – och precis när den gamle gled över mållinjen med nävarna i luften började kvartsfinalen mot Ryssland.
Sverige? Ett starkt dambrons, ett turligt herrbrons och en siestaseger mot Slovenien.
Ulf Engman, Tre Kronors motståndarscout samt Luleå Hockeys utvecklingsansvarige, hade benkoll på Slovenien. Innan matchen twittrade Engman ut ett par nycklar till att vinna kvartsfinalen för att de svenska fansen skulle få lite mervärde.
Engman skrev följande:
”Snart nedsläpp! Slovenien är luriga och spelskickliga samt skyddar sitt mål bra. Gillar inte fysiskt spel och högt tempo.”
I den andra perioden svarade hans chef i Luleå Hockey, Stefan ”Skuggan” Nilsson, honom. ”Tydligen gillar inte Sverige heller högt tempo och fysiskt spel.”
Det Sverige gjorde mot Slovenien var den enskilt minst inspirerade insats jag sett av ett idrottslag sedan min division V-klubb i fotboll städade vägen mellan Unbyn och Boden 2008.
Vilket som var det mest förnedrande momentet för Tre Kronor? Var det när Tomaz Razingar, Troja/Ljungby, kämpade ner Niklas Bäckström, Washington Capitals i en sargduell? Var det när Jan Urbas, EHC München, snurrade upp Erik Karlsson, Ottawa Senators?
Det är omöjligt att välja – godispåsen är full av kanderade grodor att sätta tänderna i om man är lagd åt det hållet.
Ändå finns det ett problem med det här laget som överskuggar alla de andra.
Vi tar det igen: Sverige saknar både en moralisk och spelmässig härförare.
Det är som att Henrik Zetterbergs diskbråck har drabbat hela Tre Kronors ryggrad.
När den tänkte lagkaptenen tvingades ner i sängen och – i förlängningen – hem till USA försvann en oerhört viktig detalj i det svenska lagbygget. Henrik Zetterberg är en av världens bästa tvåvägsforwards, men framför allt är det han som axlat manteln efter ledare som Sundin och Lidström i det svenska omklädningsrummet.
Zetterberg har både skickligheten, personligheten och de pedagogiska verktygen för att få lagkamraterna att lyssna.
Efter honom – ingenting.
Nicklas Bäckström är liksom inte riktigt byggd av samma material.
Vad Teemu Selänne är byggd av? Adamantium? Kryptonit? Korv, piroger och memma? Jag vet inte – men mannen är ett unikum.
Selänne fyller snart 44 år, gör definitivt sitt sista OS (det har vi i och för sig hört sedan Turin, men ändå) och när han petade in Finlands 2–1 mellan benen på Semijon Varlamov förstod alla vad som höll på att hända. De finska spelarna kavlade upp ärmarna, tog fram spadarna, böjde ryggarna över den ryska surmyren och grävde fram både OS-hockeyns största skräll och en nordisk drömsemi. Än så länge har jag bara sett tecken på att svenskarna ska få säga ”hyvästi”, farväl, efter den.
Det finns positiva detaljer – Henrik Lundqvist, powerplay – i Sveriges spel, men ur ett rent inställningsperspektiv har det här varit ett bedrövligt OS.
Är det någon gång som tidvattnet ska vända, är det någon gång som mjuka och ointresserade svenskar ska kunna hitta glöd och passion, är det i en OS-semifinal mot en ärkerival.
Finland är ett sämre lag med fler och värre skador.
Gör ert jobb, Tre Kronor, gör det ni kom hit för.
Brinn – eller försvinn.