OS-semifinalen mellan Sverige och Finland blev ingen hockeyfest. Efter sex minuter i andra perioden stod det fortfarande 0-0.
Då bjöd Henrik Lundqvist Finland på ledningsmålet.
En förlupen puck från finsk zon gled hela vägen ner till den svenska kortsidan. Domarna vinkade av iceingen, Olli Jokinen hann först på pucken och vevade in den mot mål från förlängd mållinje.
Någonstans i härvan av benskydd, klubbhandske, klubba och stolpe smet pucken in – och Finland jublade. Henrik Lundqvist var lite mindre nöjd.
– Det är slarvigt. Jag trodde det skulle bli iceing, slappnade av en sekund – och sen inser jag att det inte blir det. Då är jag lite fel i tanken och positionen, sen är det mål. Så snabbt går det.
Vad händer med dig i det läget?
– Det är väldigt frustrerande – men det viktiga är hur du svarar efter en sån grej. Jag är jäkligt glad och stolt över att jag spelar mitt spel och fokuserar på rätt saker efter det.
Har du några tricks för att lyckas med det?
– Det handlar bara om att fokusera på vad du ska göra – att ta nästa puck. Oavsett vad som hände innan, räddning eller mål, så måste man tillbaka till känslan.
Det kan inte vara helt lätt.
– Det är svårt efter misstag, det är det svåraste som finns för en målvakt. Man är inte nöjd när det händer, men jag svarade upp på rätt sätt.
Efter målet spikade Lundqvist igen. När så Sverige strax efteråt både kvitterade – genom Loui Eriksson – och tog ledningen – genom Erik Karlsson – klarade aldrig Finland av att få hål på Lundqvist.
Den värsta räddningen gjorde dock Lundqvist redan i första perioden, när veteranen och lagkaptenen Teemu Selänne fick öppet mål på bortre stolpen. Lundqvists sidledsförflyttning var blixtsnabb.
– Ja, den är bra, men jag var lite sen där också, säger Lundqvist och rycker på axlarna.
I den sista perioden, när Finland skulle organisera den stora jakten på kvittering, hände i stort sett ingenting. Under matchens sista tio sekunder kunde Lundqvist bara stå och njuta.
– Känslan de sista tio sekunderna är det bästa som finns i ishockey. Man har gått runt och varit nervös hela turneringen. Man vill spela bra, man vill få en chans till – samtidigt som man vill njuta av ögonblicket.
Lundqvist, som var en av de stora anledningarna till Sveriges OS-guld 2006 i Turin, har längtat efter att få uppleva finalkänslan en gång till.
– Jag tror att det kommer med åldern, det där. Förra gången vi var i final njöt jag inte lika mycket, jag var så fokuserad på spelet hela tiden. De senaste åren har jag lärt mig att njuta av de stunder då allt bara känns bra.
…och det antar jag att det gjorde i dag?
– Ja, som vi spelade i dag, att vi vinner, det känns fantastiskt. Det gör verkligen det. Man blir stolt.
I och med finalplatsen har nu Tre Kronor säkrat en ny svensk medalj – den femtonde under Sotji-OS. Det gamla rekordet var från just Turin 2006, 14 stycken.
Det är klart att det är inspirerande att se det längdåkarna – och alla de andra – har gjort. Det är kul, det sprider glädje, säger Lundqvist, som märker stor skillnad hos sig själv efter att ha bott nio år i USA.
– Jag kände det när jag flyttade utomlands: Man blir mer patriotisk. När man bor i Sverige tänker man inte lika mycket på det, nu höjer man allt som har med Sverige att göra. Det är sjukt kul att få representera sitt land.