Noora Räty från Finland har varit en av de bästa, kanske den bästa, målvakten i världen under de senaste åren. Efter förlusten mot Sverige i kvartsfinalen var hon förkrossad.
Hon var så förkrossad att hon slutade, där och då.
Trodde vi. Så var det inte.
Noora Räty hade bestämt sig sedan länge, och eftersom hennes val skapade visst eko hon skrev ett brev där hon förklarade sitt ställningstagande. Det brevet definierar, på gott och ont, damhockeyns situation.
Noora Räty skriver:
”Att begära att en spelare ska arbeta heltid och samtidigt träna som ett proffs är för mycket, det är orättvist.”
Noora Räty skriver:
”Jag måste välja arbetet framför hockeyn. Varför? Därför att pengar inte växer på träd, därför att jag är 24 år gammal, singel och färdig med mina studier. Det finns ingen som betalar mina lån, min hyra och mina räkningar.”
Noora Räty skriver:
”Om det är något Sotji-OS visat oss är det att vi har en fantastisk produkt. Varje spelare här är en fantastisk idrottare och förtjänar bättre möjligheter.”
Emma Eliasson säger:
– Om jag hade skrivit ett brev så hade det stått sådär.
Det går en rak linje från Noora Räty till Emma Eliasson, där hon står lutad mot väggen i Bolsjojs katakomber. Ansiktet är vänt mot taket, ögonen stängda, hon biter i sin handske, det ser ut som att hon kämpar mot den värsta smärta hon någonsin upplevt.
Sedan öppnar hon ögonen och tar ställning.
– Nu är det finito i landslaget.
Jag både förstår det beslutet – och avskyr det.
Damhockey är en ny sport. Den här svenska truppen är ännu nyare. Den har inte lärt sig hur man vinner än, bara hur man förlorar, och det märktes i dag. Genomklappningen i den sista perioden var eländig, bedrövlig, fruktansvärd, men det enda botemedel som finns mot förlorarmentalitet är att träna. Att träna sig ännu säkrare, ännu skickligare, ännu starkare – för att kunna hålla spökena borta.
Det hjälper inte att de bästa spelarna slutar.
Svensk damhockey behöver varenda ambassadör som finns och jag kan inte tänka mig någon bättre än Eliasson. Hon är stark, hon är stolt, hon säger vad hon tänker och tycker i varje given situation.
Det är, naturligtvis, den personligheten som gör att Eliasson inte pallar längre.
Men det gör också hennes svek större.
För, Emma, om du nu läser det här: Du behövs.
Svensk damhockey, världens damhockey, är i skriande behov av personligheter som du, av människor som får unga tjejer att tänka ”fan, jag vill vara som henne”. Damhockeyn behöver fler människor som måste springa in i omklädningsrummet, inte för att gömma sig – utan för att de avskyr förlusten så mycket att de rent fysiskt håller på att kasta upp när de hör motståndarna jubla.
Så hur får vi dem att stanna?
Det enkla svaret: Pengar.
Men det är också det mest provocerande.
Än är inte marknaden redo att låta de här kvinnorna vara idrottare på heltid. Tills det förändrats, tills dess att hockeyn kommit lika långt som fotbollen, tycker jag att det är förbundets ansvar att ta hand om den talangbas som ändå finns. Nästa år spelas VM i Sverige och trots det kan inte en av lagets bästa spelare på OS hitta motivation eller kraft för att förlänga sin satsning.
Här är den bistra sanningen: På ett internationellt plan kommer Sverige aldrig att bli bättre än så här om ingenting görs från centralt håll. Vi kommer inte att ha en chans mot USA och Kanada, vi kommer troligtvis att bli ifrånsprungna av andra nationer. Att Damkronorna slutade fyra på OS är inte ett tecken på att Svenska ishockeyförbundet gjort någonting rätt. Det är ett tecken på att just den här gruppen av spelare och ledare faktiskt lyckats göra något oerhört bra – trots allt.
Det är kanske på sin plats att börja betala landslagsspelarna för deras jobb.
Inte för att det ska vara ett arbete att representera sitt land – utan för att man ska kunna representera sitt land utan att arbeta.