Sverige hade bronset i säcken – men glömde att knyta ihop den. Schweiz reducerade, kvitterade och tog ledningen i den tredje perioden – för att sedan skicka in 4-2 när Sverige tagit ut målvakten Valentina Wallner. Att Pernilla Winberg reducerade till 3-4 med 44 sekunder kvar hjälpte föga.
Schweiziskorna jublade.
Svenskorna grät.
Bronset var borta.
- Det här är det värsta jag varit med om i mitt liv. Helt klart. Fy fan, vad tungt, säger Emma Eliasson.
Eliasson fick inget offensivt utrymme under matchen och lyckades inte offensivt. Defensivt? Ja, det gick bra i de två första perioderna, då Sverige höll nollan. I den tredje…
- Jag spelade som en kratta. Jag var inne på alla fyra målen i sista, det är så långt bak på minusskalan man kan komma, säger Eliasson.
Schweiz gjorde sitt första mål redan efter 1.18 i den sista perioden. Då drabbades Sverige av panik.
- Jag tror det är nerver. Vi blir så rädda för att förlora, vibackar hem och… Jag vet inte. Förbannat dåligt. Förbannat dåligt. Det blir panik, säger Eliasson.
Vad händer när de reducerar?
- Det kommer upp dåliga tankar direkt. Direkt, jag märker hur det snörper till i magen.
Hade ni kunnat göra något för att förbereda er på den känslan?
- Jag vet inte. Just nu vet jag ingenting. Vi var jävulskt laddade, sjukt peppade… Alltså, fatta att tappa 2-0 i sista? Det är inte sant!
Efter besvikelsen var Emma Eliasson helt på det klara att hon kommer att ta en paus från spel i landslaget.
- Nu är det finito. För ett tag, i alla fall.
Varför?
- Jag är less. Jag orkar inte åka till Virumäki i december för att spela tre matcher mot Finland, Tyskland och Ryssland i en kall, grå ishall. Just nu känner jag att jag hellre är hemma.
Även lagkamraten i Munksund, Pernilla Winberg, funderar på sin framtid i landslaget.
- Det känns förjävligt. Jag vet inte vad som händer i framtiden. Men det är klart att hemma-VM nästa år lockar, säger Winberg.
Damkronornas förbundskapten Niclas Högberg kommer att kämpa med näbbar och klor för att få de rutinerade pjäserna att fortsätta i landslaget.
- Jag har sagt till de tjejer jag pratat med att de ska åka hem och samla tankarna. Jag tror inte att de ska fundera så mycket på sin framtid just nu, säger Högberg.
Ändå gör ju de rutinerade spelarna just det.
- Ja, vi måste fundera på vad vi kan göra. Vi måste få våra tjejer att stanna kvar i damhockeyn längre. De tjejer som driver det här laget ligger över 25 år och vi behöver ha dem ett gäng år till.
Vad kan ni göra.
- Det är svårt att säga, så här just efter matchen. Men vi måste göra någonting.