Per Spett har just avslutat den sista träningen inför sitt livs lopp. OS i Turin: 23:a. OS i Vancouver: 23:a. OS i Sotji? Vad som helst utom 23:a, nästan. Särskilt nu, när hans länskamrater håller den norrbottniska OS-medaljkvoten på modesta 100 procent.
– Hahaha, ja, nu känner man pressen. Både Kalla och Hellner levererar, vi sponsras alla tre av LKAB, det är lite så där… Ja, du vet. Nu måste jag göra samma sak – kanske lite bättre, till och med, säger Spett.
Är du orolig?
– Klart man är orolig, det är ju ändå OS. Annars skulle jag ju ljuga. Men man måste ta den där oron och göra något bra av den, det är lite av grejen.
Kan det vara skönt, rent av?
– Inte alltid, ibland går det inte att kontrollera. Men å andra sidan, om jag ignorerar dem kanske de kommer vid fel tillfälle. Det är bättre att acceptera det och göra det bästa av det.
De senaste åren tycker Spett att han blivit betydligt bättre på att kontrollera de negativa tankar som i praktiken spolierade hela Vancouver-OS för honom.
– Det händer fortfarande att jag står vid starten och känner ”oh, shit, hur ska det här gå?”. Då garvar coachen bara lite, säger att det vet jag redan, och då inser jag ju att det gör jag. Sen är det bara att köra.
Det råder inga tvivel om att han är harmonisk, och det beror inte bara på glädjen över att nyss fått se Hellner ta OS-silver. Skratten ekar i målfållan och i sitt sista åk innan pausen i träningen bjuder han på sitt specialhopp, som han kanske – eller kanske inte – kommer att plocka fram till finalen i OS-puckelpisten i dag.
”Den funkade bra”
Publiken består av funktionärer, ledare och åkare från andra nationer. De har sett det mesta, de höjer knappt ett ögonbryn över de direkt sinnessjuka hopp som kommer i ström över den sista avsatsen innan målhanget.
Men Spetts superman front flip truckdriver – ja, jag vet, det låter illa, Spett skrattar också åt det, det är en sträckt framåtvolt som avslutas med att Spett tar tag i sina egna skidspetsar innan han landar – får dem allihop att dra efter andan och sedan jubla högt när han landat.
– Den funkade bra, men det finns några detaljer som jag kan göra bättre. Jag får se om – och i så fall när – jag använder den. Den är annorlunda, vi är bara tre som gör framåtvolt och jag har gjort den längst. Jag gör den nog bäst, också.
Men det är ju inte bara det där hoppet som gör Spett speciell på den internationella puckelpistcirkusen. Ni vet det, jag vet det och Gandalf den grå vet det:
Skägget gör stjärnan.
En ryss frågar om han får ta ett kort tillsammans med Spett. Visst, det går bra. En till ryss kommer. Och en till. Och en till.
Jag undrar om det alltid är så här.
– Jaoo, inte alltid, men mer och mer den senaste tiden. Det är ju som jag sagt, det ska vara show, och kan jag underhålla någon med mitt skägg såär det ju värt det. Dessutom trivs jag ju med det.
Men det är inte bara glada dagar för skäggen. Stundtals får jag själv för mig att min sambo inte riktigt är på samma våglängd – eller skägglängd, möjligtvis – som jag och Spett fick problem när han skulle till OS.
På sitt pass är han ju slätrakad.
– Jag har haft det där passet sedan 2005, så det är tredje gången det är med på OS. Det brukar inte vara några problem, men den här gången tittade de ordentligt och undrade om jag verkligen var jag. Sen kräver ju en del underhåll. Och maten kan ju vara ett bekymmer.
Mmmm… Vi var och käkade en pasta med kungskrabba häromdagen, den såsen var tamigfan överallt.
– Exakt. Jag bet hål på ett stekt ägg med rinnig gula nu till frukost. Den där gulan… Och när man försöker torka sig försvinner den ju aldrig!
Till sist skiljs de två skäggen åt, i botten av puckelpistbacken. Jag kan liksom inte hålla mig från den där sista frågan som både Spett och jag vet måste komma.
Så, om du tar guld i puckelpisten – då rakar vi oss båda två?
– Hahaha, visst – det kan vi göra. Men jag säger inte när…