Det är larm, det är skrik, det är hög musik och konstiga mössor. Det är puckelpist på OS och det är dags för det sista åket i semifinalen, det som ska avgöra vilka som går till semifinal. I ett hörn av den mixade zonen står en liten kille med ett stort skägg. Han följer Alexandr Smyshlyaev med blicken genom pisten och när ryssen vräker sig utför det sista hoppet med en märklig skruv och några volter lutar han sig bakåt och skrattar högt.
Killen med skägget är ett hundra procent lycklig.
Killen med skägget har just åkt ut ur en OS-semifinal.
Innan finalen kom en tysk journalist fram till mig. Han var nyfiken, såg att jag stått och surrat med Spett, och han undrade om jag kände till Spett och kunde svara på några frågor. Visst, sa jag, jag jobbar på den största tidningen i norra Sverige. Kom igen.
– Du… Är det verkligen sant att han jobbar i gruvan?
Per Spett är så vanlig att han blir ovanlig.
Jag märker att jag har svårt för det här, skrattandet vid en förlust, jag är resultatbaserad och mäter min framgång i konkreta tal. Jag kan bli irriterad när jag hör Charlotte Kalla hylla sin känsla och teknik efter en sjundeplats, jag blir ställd när Spett säger att han är nöjd.
Samtidigt förstår jag hur han tänker.
Per Spett behövde tur för att ta sin medalj. Men tur är ingen omöjlighet, särskilt i en sport där storåkarna går för guld – och bara guld. Många åkte ur i dag, det hade kunnat vara ännu fler, och med två perfekta åk hade Spett kanske varit med där uppe.
Men allt tog slut när turen tog slut.
Han satsade hårt, det höll inte – men det finns ingen som kan säga att han inte försökte.
Han slog i en puckel för hårt, en till, ännu en, fick ett felskär och sagan om skägget slutade i en elfteplats.
Per Spett kunde inte hålla sig från en sista stålmannenvolt trots att han visste att loppet var kört. Han satsade, han bjöd rundhänt och allt var ungefär lika bra som jag förväntat mig.
Det var till och med bättre än många trodde och de enda förväntningar som Spett inte levde upp till var hans egna. Trots det såg jag ingen besvikelse hos honom, så jag frågade om den fanns där ändå.
– Joo, nog kan man säga att jag känner besvikelse. Men snarare för att jag inte fick ihop allt än för att jag inte tog medalj. Över medaljen, nej. Över att jag inte lyckades maxprestera, ja.
Spett berättade att han försökt att skilja på sitt liv som prestationsjagande idrottsman i världsklass och den där andre, han som står och skrattar när konkurrenterna gör sina perfekta åk, de senaste åren.
– Man har bra och dåliga dagar. Ska man gå omkring och må skit varje gång man har en dålig dag? Det går ju inte. Det är elitidrott, visst, men jag gör ju det för att det är kul. Alla dagar är inte strålande sol, ibland är det pissregn – men de dagarna kan vara bra också. Man får ta det för vad det är.
Till slut, när allt var över och medaljerna delats ut till någon annan, såg jag Spett en sista gång.
Hans närmaste familj – pappa Håkan och mamma Margaretha, bröderna Magnus och Nils-Oskar, svägerskan Karin – var på plats och Spett hade trängt sig in i publikhavet och ställt sig bland dem.
Det var nästan som att han ville gömma sig.
Jag föreställer mig att han ville vara i fred ett tag, kanske sörja lite grann. Även om agerandet inte matchar hans agitation var han kanske lite besviken ändå – det skulle alla vanliga människor vara.
Och Per Spett är just det.
Det gör honom så ovanlig.
Det var inte så bra som Per Spett hade hoppats på, men det var ingen inte 23:e plats.
Den här dagen var både strålande sol och pissregn, det kom en skur strax innan kvalet, men man får ta det för vad det är.
Det kan vara bra ändå.