Börje Salming kommer halvjoggandes in på konditori Sturekatten i Stockholm.
Klockan har passerat halv tre och han har hunnit med ett besök hos både läkaren och kändisfotografen Bingo Rimér.
Läkaren tog hand om hans ena vad som krånglar och Rimér plåtade honom tillsammans med fotbollsspelaren Bojan Djordjic inför en kommande reklam.
NSD träffar hockeyprofilen Börje Salming på Stockholms äldsta konditori. Stolar och bord från seklets början, äkta mattor på golven och orkidéer i fönstren. Med en kopp te i handen, ett wienerbröd på fatet och ärr efter 700 stygn på kroppen (varav 200 i ansiktet) pratar han fortfarande lika passionerat om hockeyn.
Fega svenskar
Under sina 17 år i NHL, 16 med Toronto och ett med Detroit, slog Kirunasonen sönder myten om "Chicken Swedes" och fick en hel nation att älska honom. Han har fortfarande kvar assistrekordet i Toronto, men han tycker det är konstigt att ingen har slagit hans 620 målpassningar. Och i taket, i hemmahallen Air Canada Centre, hänger hans tröja.
Men att ta beslutet att flytta hem till Sverige 1990, efter 17 NHL-säsonger var inte lätt.
Salming var mätt på hockeyn, men socialt var det inte lika självklart. Barnen hade vuxit upp i Toronto, börjat på High School och pratade bara engelska.
- Det var ett svårt beslut att ta med tanke på barnen. De var 14 och 16 och ville absolut inte flytta. Det var nu eller aldrig och i efterhand tycker jag att det är bra att vi flyttade hem.
Hockeykarriären var över - tänkte han. Men efter ett flertal övertalande konversationer med Anders Hedberg från AIK:s ledning skrev Salming på för en säsong med Stockholmsklubben. Och en till. Och en till.
- Så här efteråt tror jag att det var jättebra för mig att jag spelade vidare eftersom annars hade jag bosatt mig ute på bushen med hästar och sådant. Och då hade jag aldrig haft den business jag har i dag.
Salming var 43 år när han slutade sin hockeykarriär. Säsongen 1992-1993 med AIK blev den sista då hans ena knä tvingade honom att sluta. Kroppen ville inte täcka fler skott - utan sälja kalsonger.
- Det var jätteskönt att sluta. Jag var mätt och less på alla resor och längtade inte tillbaka. Jag hade fullt upp med underkläderna och det var nog det bästa som hänt mig. Jag träffade folk och blev affärsman. Jag hade inte tid att sakna hockeyn.
Var det svårt att lämna identiteten som hockeyspelare bakom dig?
- Nej, jag hade inga problem med det. Men det var också därför vi flyttade till Stockholm och inte hem till Norrbotten. Vi hade bott i en storstad så länge och ville fortfarande göra det när vi kom till Sverige.
Drömmen som försvann
Börje Salming fick aldrig lyfta Stanley Cup-bucklan, men i dag, dryga 22 år efter sin sista NHL-säsong, tycker han inte att det gör så mycket.
- Det är klart det var en dröm att få vinna Stanley Cup men jag har fått så mycket annat. Tröjan i taket till exempel, den kommer att finnas så länge jag lever och mina barnbarns barnbarn kan kolla upp i det taket tänka: "Den där gubben är min släkting".
Han är en av bara två svenskar som har blivit invalda i Hockey Hall of Fame, ett hockeymuseum som ligger i Toronto och etablerades 1943. Salming blev invald 1996 och exempel på andra spelare är Wayne Gretzky, Patrick Roy och Jari Kurri.
Fick hjälp - av polisen
Nu har han även fått sällskap av Mats Sundin.
- När jag blev invald i Hockey Hall of Fame sa en av gubbarna som höll i ceremonin till mig: "Vinner du Stanley Cup får du ditt namn inristat på bucklan, men blir du invald i Hall of Fame finns du här för alltid."
Börje garvar och det svårt att inte lockas med. Han tar en tugga av wienerbrödet innan Torontoresan fortsätter.
Han berättar om tårtorna han fick i ansiktet när han fyllde år och om då Torontopolisen var efter honom när han hade felparkerat för att köpa pålägg. När polismannen insåg vem det var som ägde Volvon blev det inga böter - i stället omdirigerade han trafiken så att Börje, också kallad "The King", kunde välja marmelad i lugn och ro.
- Sådant borde jag egentligen inte berätta, men det bevisar hur galna de är i hockey där borta. En gång när jag satt på ett fik i Toronto stannade en bilist mitt på gatan, trots bilar bakom, för att gå in och hälsa på mig.
Ett minne som han i dag rankar som ett av sina största är från Canada Cup 1976. Sverige mötte USA och när nummer 21 ropades upp reste sig hemmapubliken och applåderade. Vi pratar inte om sekunder eller några få minuter.
- Jag hade bara spelat där i två år då. Jag trodde benhårt att nu jävlar skulle de bua ut mig, eller kanske inte bua, men i alla fall inte applådera. Jag trodde aldrig att jag skulle få stående ovationer. Så här efteråt känns det fantastiskt och så snällt.
"Mamma lärde mig att inte gråta"
Han berättar om en match då backkollegan Mark Howe såg en utmärkt passningsmöjlighet. Salming täckte framför eget mål då Howe drog iväg passet, men någonstans på vägen ändrade pucken riktning och träffade i stället Börjes ben och sedan in i eget mål.
- Vi åkte av planen och höll på att skratta ihjäl oss på bänken. Det är sådant man aldrig kommer att glömma, sådana minnen och allt kul runt omkring.
Men det var tuffa stunder också. Att spela i världens bästa hockeyliga medförde hård press från alla håll. Klubben. Tränarna. Publiken. Han själv.
- När jag växte upp lärde min mamma mig att inte gråta så när jag fick en rejäl tackling var det bara att ta sig till båset och stå emot. Eller andra gånger när det gick tungt, då var det bara att bita ihop. Jag ville heller inte ta hem det till familjen så när jag satte mig i bilen på väg hem... då kunde jag gråta.
Grillböcker. Biografier. Sportartiklar. Kläder. Parfymer. Salmings almanacka är i dag proppfull med affärsverksamhet. Men trots det tar han alltid tid till sin familj och njuter av livet i villan i Vaxholm. Att grilla inne i kåtan som står på gårdstomten, ta en tur med kanoten eller skjutsa barnen till träningarna är det han njuter av.
Kiruna besöker han med jämna mellanrum. Hans 85-åriga mamma, Karin Salming, bor kvar där och han tycker det är viktigt att hälsa på och se över sina barndomskvarter.
Det blir också någon resa till Kanada, när han inte är upptagen med att grilla röding till sin nya kokbok eller hitta rätt arom till hans parfymer. Han brukar åka över för att spela uppvisningsmatcher. För att ge tillbaka. För att återuppleva.