Det är väl lika bra att jag erkänner det här och nu.
Jag trodde inte på det här. Inte alls.
Den här klubben har varit min stora, obesvarade journalistiska kärlek. Northland - eller Luleå Basket - har haft mina sympatier och empatier så många gånger, jag har lärt mig älska flera olika upplagor av det här laget genom årens lopp.
Varje gång har jag blivit sviken.
Jag har sett tårarna falla på Maria Näsström, Elin Söderström, Katarina Andersson, Frida Grahn, Frida Aili, Stina Nilsson...och varje gång har samma fråga rusat genom huvudet på mig.
Varför spelade ni inte er bästa basket när det behövdes som mest?
Långt ifrån alla gånger har laget varit favoriter i slutspelet. Långt ifrån alla gånger har laget varit bättre än sina motståndare. Vissa år har alla insett att en seger skulle kräva ett mirakel.
Men alla gånger har laget underpresterat när det gällt som mest.
I går raderade Northlands damer ut en stor del av den bittra historien. Om ni inte såg matchen beklagar jag sorgen.
Så här är det: Solna har ett par riktigt bra spelare. När de spelarna får tid och utrymme för att ställa upp och lira boll gör de det fruktansvärt bra.
Katarina Ristic och Eureka Brooks skjuter snabbare, bättre och längre än de flesta i landet. Katarina Andersson är fortfarande en av de bästa centrar som finns. Christy Bacon är ett monster.
Men Northland kan springa sönder dem allihop.
Katarina Ristic hade tolv turnovers i går. Christy Bacon irriterade sig mest på domarna. Katarina Andersson var märkligt osynlig och Eureka Brooks höll på att drivas till vansinne av att ständigt ha Ellen Nyströms armar i ansiktet.
Det här var ingen vacker seger. Men den behövde aldrig vara det.
Mikael Johansson hoppade groda längs sidlinjen, skällde på domarna och skrek åt sina spelare tills hans ansikte fått en röd ton som David Visscher varit stolt över. Anna Barthold filmade, rev, slet och slogs under korgarna. Frida Aili hetsade sina lagkamrater och resten av spelarna sprang som om de hade skattmasen efter sig.
Uppställda spel? Glöm det!
Tankekraft och precision? Aldrig i livet!
Schack? Fribrottning!
Innan matchen hade laget pratat om just det här. Spelet fick gärna se ut som en bilolycka, så länge det gick snabbt. Jag? Jag kunde inte sluta titta. I 40 minuter gick Northland ut och följde upp sin matchplan på ett alldeles lysande sätt.
När pressen var som störst lyckades det här laget göra vad de tänkt att göra.
Det är oerhört starkt - och det får mig att tro igen.
Det här var en fantastisk match på många sätt, utom de mest uppenbara. Det eländiga med elitidrott är att den kan vara värd exakt ingenting på torsdag.
Solna slet, de slet som slädhundar, de ville verkligen avgöra detta här och nu. De såg sin chans efter matchen uppe i Luleå senast - men de blev stoppade.
Jag misstänker att de inte klarar av att hitta den här tändningen igen. Northlands säsong står fortfarande och väger. Om det här följs upp av ännu en plattmatch på torsdag står jag där som en fåne, med en slokande bukett i näven, medan min baldejt slänger dörren i ansiktet på mig.
Jag får väl ta det, då. Bättre lyss till den sträng som brast, och allt det där. Jag vill ju tro - och Northland fick mig att göra det igen.