Det är den tiden på året igen. Skäggen växer, blickarna blir allt vildare - och alla blir tysta.
I ett hörn sitter Niklas Olausson och bräker ur sig småländska klyschor så till den milda grad att hans lagkamrater brister ut i skratt. I tränarrummet sitter Jonas Rönnqvist beväpnad med samma klyschor på något släpigare Kalixdialekt.
Kan man bli bjuden på ett litet hån? Glöm det. Vad sägs om ett ärligt uppskattande av chanser mot olika potentiella kvartsfinalmotståndare, då? Nähä, inte det heller.
Då får väl jag säga som det är istället.
När Luleå Hockey ska utse sin kvartsfinalmotståndare har jag en önskan: Att Jonas Rönnqvist ställer sig upp och säger:
"Gnaget är laget".
AIK är en sämre kopia av Luleå Hockey. Allt som Luleå har gjort rätt de två senaste säsongerna har också AIK gjort rätt - men man har gjort det lite, lite sämre.
Ja, det finns en fantastisk målvakt. Ja, det finns en målskytt som Luleå Hockey bara kan drömma våta drömmar om. Men det finns inte så fruktansvärt mycket mer. AIK är en förstakedja - och när den förstakedjan möter Luleås kollektivförsvar brukar resultatet bli det här:
Noll mål. Noll poäng.
Roger Melin är en mycket bra tränare. Han lyckades få sitt anonyma lag att surfa långt på den glädjevåg som slutspelsplatsen gav i fjol. Men hur mycket betyder hans inspiration i år - när det redan är klart att han ska förvinna till nästa säsong?
Viktor Fasth? Jag tror nog att AIK-spelarna har värre mardrömmar om Johan Gustafsson.
Visst, det finns andra alternativ. Om Växjö tar den sista slutspelsplatsen kan man definitivt tycka att det vore bekvämt med en nykomling i kvarten. En nykomling som dessutom har stora skadeproblem i truppen.
Å andra sidan: Håller Modo undan kommer de inte att klara sin kvartsfinal. "Tuffe Uffe" Samuelsson spelar mer eller mindre på fyra backar sedan Freddy Meyers hjärnskakning och det håller naturligtvis inte - oavsett hur talangfulla forwards det finns.
Men det finns en parameter som slår ut alla potentiella kvartsfinalval utom AIK.
Resorna.
Jämför gärna hur ni brukar känna er efter att ha flugit ner till Stockholm med hur ni känner er efter en 40 mil lång bussresa. Det är nästan en baksmälla - och det är inget man vill uppleva varannan dag. Luleå Hockey är inte i slutspelet för att ta sig förbi kvartsfinalen. Det här laget ska gå längre än så. Jag vill se en finalplats för att bli nöjd och på vägen dit gäller det att spara så mycket kraft som möjligt.
Det gör Luleås spelare bäst i ett flygplan mellan Kallax och Arlanda.
Gnaget är laget.
Det blir inte särskilt långdraget.